Ana Gresa trivdes med livet i Bilbao. Hon jobbade på ett internationellt företag som sysslade med import och export och hade fullt upp med vänner och aktiviteter på fritiden. När hon träffade kärleken Hans drev han eget företag i Karlstad och kunde inte bosätta sig permanent i Spanien.

– Först var jag lite tveksam till att flytta utomlands men mamma pushade mig. Hon sa ”du har allt här – utom honom. Varför inte prova att bo i Sverige? Funkar det inte kan du alltid komma hem igen”, berättar Ana.

Den första tiden i Karlstad var tuff. Ana kunde inte språket och säger att det tog tre timmar bara att handla lite mat eftersom hon inte förstod vad det stod på förpackningarna. I dag, nio år senare, pratar hon svenska relativt obehindrat.

– Förutom när jag grälar, då blir det engelska, ha ha.

Ana hade egentligen inte tänkt starta eget utan började importera spanska viner av en slump. Hennes pappa kände en man i provinsen La Rioja som hade en vingård och som nämnde att det var svårt att exportera till Sverige. ”Min dotter kan hjälpa dig”, lovade Anas pappa.

– Jag kunde inte så mycket om vin men eftersom import och export var mitt område ville jag ändå hjälpa till. Med tiden lärde jag mig både svenska språket och massor om vin.

2005 startade hon och sambon företaget Lancel. I dag representerar företaget nio vingårdar i Spanien och Ana håller även i vinprovningar samt importerar spanska delikatesser. Lancel arrangerar även gruppresor till Spanien med inriktning på vin och kultur.

– Jag undervisade i spanska på Medborgarskolan och det började med att åtta studenter därifrån ville åka till Spanien för att uppleva kultur, shopping och mat. Jag tog med dem till hotell där jag sovit, restauranger jag ätit på och vingårdar jag besökt.

En gruppresa på våren och en på hösten brukar det bli numera. Förutom det besöker Ana Spanien ytterligare cirka sex gånger per år.

Trots en jobbig start trivs Ana med livet i Sverige nu – mycket tack vare den täta kontakten med hemlandet.

– Jag älskar fortfarande spansk kultur och min lilla by utanför Bilbao. Efter några månader i Sverige längtar jag efter spansk luft, mina barndomsvänner och mammas mat. Men efter två veckor är jag redo för Sverige igen. I Spanien parkerar folk hur de vill, de skriker hela tiden och väntar inte i kö. Jag har alltid gillat ordning och reda, därför passar Sverige mig. Jag är väldigt glad över att ha en fot i varje land, avslutar Ana.

För Idas del blev en video- film från semestern på Kolmården vändningspunkten. Hon såg sig själv flåsa, ha dålig hållning och bära runt på väldigt många extrakilon.

– Jag hade gått upp lite för varje barn och precis som många andra haft svårt att se att ”nu har jag nått gränsen”.

Konditionsidrotter och lagsporter hade aldrig varit något för henne, så först visste Ida inte ens hur hon skulle börja. Slutligen föll valet på löpning, och hon bestämde sig för en slinga i skogen som var 3,4 kilometer lång. I början orkade hon springa max 30 sekunder, sedan blev det lite mer för varje gång.

– Till slut orkade jag springa hela rundan. Det tog 38 minuter och jag var fantastiskt glad, trots det oerhört långsamma tempot.

Stärkt av bedriften anmälde Ida sig den kvällen till Tjejmilen. Hon hittade ett 26 veckor långt träningsprogram på nätet som gick ut på att man skulle klara tävlingen på 60 minuter. Ida följde alla pass nitiskt och sprang i mål på 59,53.

Därefter anmälde hon sig till Lidingöloppet och Göteborgsvarvet, och sedan har det fortsatt med halvklassiker, svenska klassiker, tjejklassiker och så vidare. Träningen har trappats upp allteftersom.

Tidigare i år startade Ida egna företaget Alla kan träna, där hon coachar personer som behöver en liten spark ur soffan. Hon driver även en blogg med samma namn. För Ida är övertygad om att alla verkligen kan träna.

– Jag tror inte på uttrycket ”hitta motivationen”. Motivation är något man tar sig. Det kommer inte helt plötsligt dyka upp en tidslucka då man dessutom är pigg, glad och motiverad. Det gäller att planera, om man vill så går det.

Det är Ida själv ett levande exempel på. I dag tränar hon sju till tio pass i veckan, främst konditionsidrott med huvudfokus på löpning. Lägg till att hon jobbar heltid, driver företaget vid sidan om och dessutom har fem barn i åldrarna 7-13 år i hushållet.

– Inför varje vecka gör jag en grovplanering. Jag planerar in allt jag måste göra med barnen och i hemmet först. Ibland blir ett barn sjukt och planeringen faller, då får jag kanske ställa klockan på fem på morgonen för att hinna ut och springa, men det går. Alla har lika mycket tid, det beror bara på vad man gör med den. Jag har till exempel inte tittat på tv sedan april 2010.

Ida menar att det är viktigt att börja se på sig själv som en person som rör på sig. Innan hon började träna kunde hon skaka på huvudet åt andra som tränade och undra varför de höll på så där.

– Men nu vet jag hur det är att vara vältränad och orka allt jag vill.

Förutom löpning, cykling och skidåkning har Ida också börjat med styrketräning och multisport. Nyligen kom hon tillsammans med en lagkamrat trea i den mixade klassen i multisport-SM, där deltagarna paddlar, springer och cyklar, utför orienteringsmoment och olika äventyrsmoment.

– Vi råkade ut för ett fjälloväder och tävlingen som skulle ha hållit på i ett dygn pågick i drygt 31 timmar. På sex år har jag gått från att inte orka springa mellan två lyktstolpar till att tävla i 31 timmar utan att stanna. Att kroppen är så anpassningsbar är otroligt!

Det var i tisdags som sökandet efter Adolf Erik Nordenskiölds skepp Vega avbröts. Expeditionen har kunnat följas i VF under sommaren.

– Vårt upplägg har fungerat oklanderligt i en mycket besvärlig miljö där vår undervattensrobot fått en del stryk. Det var motorproblematik med den som gjorde att vi avbröt, men då var alla potentiella objekt analyserade, säger Ola Skinnarmo i ett pressmeddelande.

Expeditionen har kunnat se tydliga spår av isberg som plöjt fram på botten, vissa på 400 meters djup. Dessa kan lätt ha krossat Vega i sin framfart och kanske är det anledningen till att hon inte hittats.

– Det är bättre att ha försökt och misslyckats än att inte ha försökt alls, påpekar Ola Skinnarmo, något Linnéa Grahn skriver under på.

– Det har varit en otroligt fin och spännande resa. Eftersom vi har gjort precis allt vi kunnat är jag inte alltför besviken, meddelar hon.

Trots att expeditionen inte lyckades hitta Vega har den varit framgångsrik på ett annat område. Forskarna Martin Jakobsson och Larry Mayer har nämligen samlat mängder med värdefull data om shelf-isar utmed Grönlands kust som de nu kommer att kunna analysera och använda i sin forskning.

Skinnarmos stålsegelbåt Explorer seglar i skrivande stund in mot land igen. Expeditionsdeltagarna ska därefter ta flyget hem. Linnéa Grahn säger att hon med all säkerhet kommer delta i fler expeditioner i framtiden.

– Sedan vad det blir för något visar sig.

För Karlstadsborna är Håkan Holm, numera med det extra efternamnet Alteblad, känd som socialdemokratisk politiker med särskild förkärlek till bygg- och tillväxtfrågor.

När han blev sjuk hade Håkan redan börjat trappa ner och bland annat gått från ordförande till vice ordförande i stadsbyggnadsnämnden. Därför kände han sig inte alls stressad över att gå på ett förberedande möte på CCC i november förra året.

– På mötet sa jag ”jag vill veta vad som händer med Välsviken”. Eller jag trodde att jag sa det. Tydligen kom det inga ord ur munnen på mig, berättar han.

Håkan beskriver hur allt blev dimmigt och vingligt, och hur full kalabalik utbröt. Kollegorna såg till att han fick lägga sig ner i väntan på ambulansen.

Framme på akuten drabbades Håkan dessutom av ett kraftigt epilepsianfall.

Händelserna fick sin förklaring när läkarna upptäckte två ärtstora tumörer i hjärnan. Håkan transporterades till Uppsala där huvudet sågades upp från vänster öra fram till pannan. Den ena av tumörerna togs bort för analys, den andra satt för farligt placerad vid talcentret och fick vara kvar.

– Innan operationen hann jag tänka väldigt mycket. Jag är inte en person som ger upp men jag tänkte ändå på hur det skulle bli för min sambo Kicki om jag inte överlevde. Det blev väldigt viktigt för mig att fria till henne, trots att vi alltid sagt att vi inte skulle gifta oss.

Någon månad senare, på nyårsafton 2012, knöt paret hymens band inför den närmaste familjen.

Trots analysen av ”ärtan” som plockades ut, vet läkarna inte vad tumörerna är för något. Håkan säger att det troligtvis inte är cancer eftersom den som sitter kvar inte har vuxit.

Strålning eller cellgifter har därför inte varit aktuellt, däremot äter han epilepsimedicin och går på regelbunden hjärnröntgen.

– Jag har inte fått köra bil eller bada ensam på ett år, annars har jag det riktigt bra. Min fysik är tillbaka och jag klarar av att promenera med hunden i flera timmar. Redan i december var jag tillbaka på möten igen.

Han tillägger att han länge varit förtjust i att lösa sudoku, något han inte trott sig kunna fortsätta med direkt efter operationen. Så döm av hans förvåning när han fortfarande klarade av att lösa de svåraste.

– Läkaren skrattade och sa att han inte varit bland siffrorna och rotat, utan bland bokstäverna.

Just att ägna sig åt saker han tycker om har blivit extra viktigt det senaste året. Håkan är mycket mer ute i naturen, äter oftare på restaurang och köper fler vackra ting att njuta av, såsom målningar och vaser (favoriten är Lena Linderholm). Om tre år räknar han och hustrun med att flytta permanent från lägenheten i Haga till stugan på Arnön för att kunna njuta ännu mer av naturen.

Om han fortsätter med politiken efter nästa val låter Håkan vara osagt. Att bli kommunalråd igen lockar hur som helst inte. Tidigare har han upplevt en hel del hot och förföljelser, något han inte tycker är värt att utsätta sig för igen med tanke på hälsan.

– Jag gillar fortfarande att vara med och påverka men det finns så mycket annat i livet än att sitta i politiska sammanträden hela tiden.

• Tänker du ofta på tumören som finns kvar?

– Självklart, särskilt om jag får huvudvärk eller tunnelseende. Varje gång jag ska på röntgen hoppas jag att ärtan inte har vuxit, för då blir det hela havet stormar en gång till. Samtidigt försöker jag att inte lägga tid på saker som inte går att påverka. Jag njuter mer av livet nu när jag inte längre tar något för givet.

Beskedet om den Karlstadsfödde radiopratarens bortgång kom i P4 Värmland där hans brorson Ola Finell arbetar.

Även om Kent Finell hann flera program i Sveriges Radio var det Svensktoppen som kom att bli hans signum och han är den som har lett det programmet flest år.

– Han var en legendar och han lever i det svenska folkets hjärtan, säger Svensktoppens nuvarande programledare Carolina Norén till TT Spektra.

Gunnar spelade på allvar i 15 år och bildade större delen av tiden ett radarpar tillsammans med lillebrorsan Lennart. De började i Kils AIK innan de gick vidare till Fryk- åsens BK.

Hemma i lägenheten i centrala Kil har Gunnar sparat mängder av tidningsurklipp från den tiden, där det går att läsa saker som ”Fotbollens svensktopp i Frykåsen”, ”Värmlands främste målsprutor” och att bröderna gjorde mål enligt löpande band-principen. På en säsong låg de bakom 72 av 99 mål, och centerspelaren Gunnar 52 av dessa. Efter fyra säsonger i Frykåsen hade han 159 mål på sitt konto, vilket enligt Arvika nyheter mycket väl kunde vara svenskt rekord.

– Det var flera lag som ville ha mig. Jag valde att gå vidare till SK Sifhälla i division tre eftersom brorsan redan hade börjat spela där, berättar Gunnar.

Bröderna återvände så småningom till Kils AIK, där Gunnar fortsatte fram tills han fyllde 30.

Gunnar och Lennart hade inte bara fotbollen gemensamt, de har alltid varit bästa vänner och jobbat inom stålbranschen båda två. Gunnar var bara 17 när han började på EO-bolaget, dit Lennart kom några år senare.

För sex år sedan drabbades Gunnar av en stroke. Han är rullstolsburen sedan dess och har fått lära sig att prata på nytt. Fotbollen är fortfarande hans största intresse.

– Och mitt enda, skrattar han och berättar att han går på många av Kils hemmamatcher.

Målgörandet har förresten gått i arv. Sonen Jörgen Olsson har blivit omskriven i VF som skyttekung även han, i IFK Sunne 2, ett lag med både juniorer och veteraner. Innan dess spelade han bland annat med Hertzöga i superettan. Jörgens son Joel Alenmalm blev dessutom den yngste svensken någonsin att göra mål i en seniormatch när han slog in en straff mot Fagerås BK, bara tio år gammal. Detta efter att Rottneros IK saknade avbytare under en match. Stolt som han är har Gunnar förstås sparat urklipp om detta också.

Och om ni undrar hur gammal Gunnar är, kan vi meddela att han fyller 70 i dag. Det firas på Kils hotell på fredag.

Tjejernas egen fritidsgård, Älvan, på Norrstrand har sysslat med internationella utbyten i flera år.

– Vi försöker använda det som en metod i verksamheten. Att bryta vardagen, få annan syn på saker och ting, växa som människa och förståelse för att Sverige inte är norm för allting, säger fritidsledaren Monica Hult.

Inom EU-projektet Älvornas hus fick man via Ungdomsstyrelsen förfrågan om man ville ta emot en volontär. Och bland en mängd intresserade tjejer från hela Europa valde man så ut Neshe från Bulgarien.

En 24-årig journalist som kom i april och ska stanna i ett halvår och som Monica Hult menar är ett praktexempel på hur givande internationella utbyten kan vara både för de som kommer hit och för dem som tar emot.

Förutsatt att man, som Neshe, är beredd att ge mycket av sig själv och sin kultur och är öppen och aktiv för att lära nytt.

– Det har inte varit bra, det har varit superbra, ler hon. Jag hjälper till här på gården, sätter igång mina egna projekt. Jag ville till exempel lära mig sy, det kunde jag inte förut men har lärt mig det här. Jag har lärt mig dansa salsa och leder nu salsakurs.

Språket är också en nyckel:

– Jag ville lära mig svenska snabbt och även försöka hjälpa andra att lära sig svenska, därför har jag språkkaféer.

• Varför ville du till just Sverige?

– För att Sverige är ett drömland. Bulgarien har varit kommunistiskt, men nu vill vi bli som Sverige där man har en stark socialpolitik.

Att jobba som journalist i hemlandet var roligt, men fritidsgårdar är ännu roligare.

– När jag kommer hem hoppas jag kunna vara med och utveckla fritidsgårdarna i Bulgarien som är mycket tråkigare och inte bygger på samma delaktighet som här.

• Vilka skillnader lade du märke till när du först kom hit?

– Att ni är utomhus mycket och badar i älven mitt i stan. Vi har också en älv men ingen badar i den. Från vattentornet på Kronparken såg jag att Karlstad ligger mitt i den gröna naturen. Vi förstör naturen på ett annat sätt.

Nu i september tar hennes volontärstid slut men hon umgås redan med planer på att stanna längre och kanske studera i Karlstad.

När hon var liten drömde Helena Lidén om att göra folk fina i håret. Hon var även en hästtjej som började rida i sjuårsåldern, och trots att hon valde frisöryrket förblev hästarna en viktig hobby.

Sedan ett par år tillbaka hyr hon en frisörstol i centrala Karlstad. Dagarna är långa och ofta är Helena inte tillbaka i hemmet i Kil förrän sonen Mio gått och lagt sig. Av naturliga skäl blev hästintresset lidande.

– Jag började känna mig lite stressad och energilös och behövde få göra något fysiskt med kroppen, något friskvårdsaktigt, berättar hon.

I samma veva, i våras, skulle hennes goda vän Linda Ohlsson på Horse Event Wohoo flytta till Blekinge. Linda frågade om inte Helena kunde ta över en av hennes kunder en dag i veckan, en tjej som gick i daglig verksamhet.

– Då såg jag min chans att ta hobbyn in i företaget. Jag registrerade om frisörföretaget till en frisör- och hästverksamhet. Att vara ute och rida i lugnt tempo med min kund blev min friskvård.

Ett par andra av Lindas ridkunder valde också att följa med över till Helena. Numera jobbar hon tisdagar, torsdagar och fredagar som frisör och måndagar och onsdagar med hästverksamheten.

Helena har i dagsläget två egna hästar, ponnyn Stella och varmblodet Chanel. De hittas på Södra Rävlinge gård, där hon hyr stallplats. Till våren kommer verksamheten utökas med en hingst, en kigermustang. Planen är att starta avelsverksamhet med hingsten och i framtiden ha fler kigermustanger i turridning.

Namnet på företaget är för övrigt Hästqvalité. Och mer kvalitet känner Helena att hon fått.

– På onsdagar slutar jag klockan två, vilket innebär mer tid med min son. Han följer även med till stallet ibland. Jag har dessutom hört av en vän att min sambo tycker att jag varvat ner och blivit gladare, haha.

• Du funderar inte på att sluta helt som frisör?

– Absolut inte! Jag behöver kontrasterna – vara uppklädd och fräsch på salongen och få det kroppsliga arbetet i stallet. Jag har till och med en massa idéer på hur man kan sammanfläta de två yrkena, till exempel genom att styla en brud och sedan ordna bröllopskörningen med häst.

VF träffar 28-åriga Monirah Hashemi på Sverige-Amerikacentret i Karlstad, där hon precis hållit ett föredrag på temat ”kultur som ett verktyg för demokrati”. Hon är gästdramaturg vid Riksteatern och ska under hösten både föreläsa och skriva klart en pjäs som handlar om hur kvinnorna i hemlandet Afghanistan påverkats av inbördeskrigen.

Basen under Sverigebesöket är Karlstad eftersom Riksteatern Värmland leder projektet.

Vid första anblicken verkar Monirah lite blyg men för att göra det hon gör krävs både en styrka och ett mod som nästan inte går att föreställa sig. Hennes verk, som uppförts både i Afghanistan och utomlands, handlar om kvinnornas situation, om regeringen och om så kallade heliga krig – kontroversiella ämnen i hemlandet. När hon börjar berätta om sin drivkraft fullkomligt forsar orden ur henne.

– Kvinnorna i Afghanistan tror inte att de har rätt till åsikter eller frihet. Jag vill genom mina föreställningar få dem att stötta varandra istället för att pressa varandra till lydnad. Det är vanligt att kvinnor begår självmord just för att pressen från andra kvinnor är så stor, till exempel när det gäller tvångsgiftermål med äldre män.

Konst och kultur har visat sig vara väldigt bra verktyg för att nå ut till kvinnorna. Monirah påpekar vikten av att inte gå för hårt fram. Åskådarna ska känna att de kan ha frihet utan att vara illojala mot familjen.

Kompaniet hon är knuten till heter Simorgh film association of culture and art och finns i Kabul. Monirah var själv med och startade kompaniet 2005. Först medverkade hon i filmer som skådespelerska men gick med tiden mer och mer över till teater. Hon undervisar nu unga tjejer och killar i drama och sätter upp föreställningar långt ute på landsbygden, på kvinnofängelser och boenden för hemlösa – platser där kvinnorna ofta är mer utsatta än någonsin.

Arbetet är långt ifrån riskfritt. Monirah säger att de flesta kvinnor som jobbar blir trakasserade av manliga kollegor, chefer, släktingar och folk på gatan. Inte blir det bättre av om jobbet, som i hennes fall, går ut på att stärka kvinnorna och ge dem en röst.

– Både jag, min familj och mina elever har attackerats. Vi lever under ständiga hot. Som kvinna i Afghanistan är alla emot dig, din röst och din existens. Jag vet flera kvinnor som har mördats på gatan för att de håller på med konst.

Visst är hon rädd, särskilt för de unga elevernas skull. Gensvaret från kvinnorna och stödet från familjen gör att Monirah ändå fortsätter.

Hon säger att engagemanget kommer från hennes föräldrar, som trots att de själva saknar utbildning alltid uppmuntrat sina barn att göra det de vill. Monirahs sex syskon är skådespelare, rapartister, filmmakare och dansare.

En av förklaringarna till att de vågat välja otraditionella vägar, kan också vara att syskonen Hashemi inte växte upp i Afghanistan utan i Iran. Föräldrarna flydde dit under den sovjetiska ockupationen, innan Monirah föddes. Dock tilläts aldrig afghanska flyktingar komma in i det iranska samhället ordentligt, bland annat fick de inte studera vidare, därför valde familjen Hashemi att flytta hem till Afghanistan när Monirah var 19.

– Jag hade aldrig varit i Afghanistan och hade ingen bra bild av landet. Jag tänkte på droger, självmordsbombare och att situationen för kvinnorna var värre där. Och då var ändå situationen betydligt bättre än den är i dag.

Fördelen med Afghanistan var att hon fick möjlighet att studera både sociologi och ledarskap.

När hon startade Simorgh film association of culture and art kände hon framtidstro. Sedan dess har fundamentalisterna fått allt större inflytande och befolkningen blivit mer konservativa. Även i mindre konservativa familjer har rädslan blivit så stor att de fogar sig. Monirah erkänner att hon tyvärr har en ganska pessimistisk syn på framtiden – därmed inte sagt att hon tänker ge upp.

– Hoten mot mig och andra kvinnor har blivit värre efter 2007. Ändå ser jag mig som en av de lyckligast lottade kvinnorna i Afghanistan. Genom mitt yrke har jag ju möjlighet att säga sanningen!

Fotnot: Den 22 september ska Monirah Hashemi föreläsa på Värmlands museum. Hon kommer under hösten dessutom att träffa studenter på Karlstads universitet och interagera med Afghanska föreningen i Karlstad. Hon har även varit här tidigare och föreläst, efter att ha deltagit i den internationella konferensen Women playwright i Stockholm.

Erik Andersson prästvigdes i somras och har innan dess arbetat med hbtq-frågor i åtta år. Även under prästutbildningen specialiserade han sig på dessa frågor då han förutom bibelvetenskap och kyrkohistoria riktade in sig på queer-teologi.

Han tvekade därför inte när den kristna hbtq-organisationen Ekho förra hösten bad honom och sociologen Frida Ohlsson Sandahl i Jönköping att sammanställa en bok med livsberättelser.

– Vi vill att Frälsningsarmén ska ta hbtq-frågor på allvar och bemöta sina medlemmar med större öppenhet och förståelse, förklarar Erik.

Anledningen till att boken, med namnet Så att jag kan komma in – hbtq-frågor i Frälsningsarmén, riktar sig till just Frälsningsarmén beror på en granskning som Kalla fakta gjorde våren 2011. Tv-programmet ifrågasatte att Frälsningsarmén får miljontals kronor varje år i gåvor och bidrag från bland annat staten för att hjälpa utsatta, men att en grupp stängs ute, nämligen de homosexuella.

Som ett resultat av programmet avsatte Ungdomsstyrelsen pengar till Ekho för bokprojektet.

I boken intervjuas tre hbtq-personer om sina erfarenheter från Frälsningsarmén. Gemensamt för dem är att de har behövt dölja sin identitet. Bland annat får läsarna lära känna Peter, som varit frälsningsofficer, det vill säga präst i Frälsningsarmén, men som tvingades lämna samfundet när han kom ut som homosexuell.

– Det är starka berättelser som är lätta att ta till sig. Det mest påtagliga de här personerna möts av är den kompakta tystnaden. Hbtq-personer som växer upp i Frälsningsarmén kan hitta en värdefull plats där men mår ofta oerhört dåligt när de inte kan visa vilka de egentligen är, säger Erik.

Han tror dock inte att hbtq-personer diskrimineras mer inom Frälsningsarmén än inom vissa andra samfund.

– Livsberättelserna i boken skulle lika gärna kunna vara hämtade ur Pingströrelsen eller till och med delar av Svenska kyrkan. Tanken är att boken ska användas som samtalsmaterial även utanför Frälsningsarmén.

Enligt Erik har det hela med bibelsyn att göra. I Bibeln finns ett fåtal meningar som kan tolkas som att sexualitet mellan personer av samma kön skulle vara fel.

– Det märkliga är att Frälsningsarmén länge har haft kvinnligt ledarskap. Den som vill kan hitta argument mot det i Bibeln också. Istället väljer de en selektiv bibeltolkning.

Frälsningsarmén har, som Erik uttrycker det, inte varit jättelyckliga över bokprojektet. Kyrklig press har skrivit en hel del negativa saker och en person i referensgruppen tvingades lämna projektet efter påtryckningar utifrån. Detta trots att författarna varit noga med att inte hålla en anklagande ton.

Efter att boken släpptes i slutet av förra veckan har den skickats ut till alla Frälsningsarméns kårer. Förutom livsberättelserna innehåller den olika teman att diskutera, såsom bemötande och mänskliga rättigheter.

Erik Andersson var själv i Stockholm i torsdags och presenterade boken för Frälsningsarméns ledningsråd.

– Kommendören Marie Willermark sa faktiskt att materialet var bra och att det ska användas. Det var en ganska surrealistisk upplevelse med tanke på hur de motarbetat det hela.

• Hur anser du att situationen kan göras lättare för hbtq-personer inom kristenheten?

– Det är viktigt att samtalet pågår ständigt, att det lyfts på locket till frågor om sexualitet och identitet som hamnat i skymundan så länge.

• Är din erfarenhet att det trots allt går åt rätt håll?

– Inom Svenska kyrkan har kyrkomötet gett alla stift i uppdrag att jobba med hbtq-frågor, vilket är ett tydligt tecken på att det blir bättre. Men vi får inte blunda för att det finns negativa krafter även inom Svenska kyrkan, till exempel Sverigedemokraterna och Frimodig kyrka. Bara för att samkönade par får vigas betyder inte det att vi kan gå vidare till nästa fråga.

Tjänsten har bara funnits i två veckor och än så länge håller Ingrid Kihlsten på att bekanta sig med jobbet och bygga upp ett nätverk, bestående av allt från frivilligsektorn till kommun och landsting.

Hon är utbildad folkhälsovetare, och snart även sexolog, vid Malmö universitet. Ingrids roll är att jobba kurativt och förebyggande med saker som alkohol, droger, sex, ångest och studiemiljö.

– Som ny i en stad är det lätt att hamna i en identitetskris. Studenthälsan kan inte vara en vårdcentral men däremot erbjuda samtal och gruppverksamheter, och visa vart studenterna kan vända sig.

För hennes del är jobbet något av en dröm som gått i uppfyllelse. Utbildningen till folkhälsovetare präglas av ett starkt socialt rättvisebudskap – därför gick hon den, trots att folkhälsojobb är sällsynta.

Ingrids samhällsengagemang började redan under uppväxten på Hammarö, där politik var minst lika viktigt som maten när familjen samlades runt middagsbordet.

– Jag minns hur jag på lågstadiet plötsligt upplevde att det var skillnad på att vara kille och tjej. En dag fick jag inte vara med killarna längre. Min ilska över särbehandling och hur människor placeras i snäva fack väcktes redan då, berättar hon.

Efter gymnasiet läste hon en folkhögskolekurs i ungas rätt, en kurs som bland annat tog deltagarna till Nicaragua. Där besökte Ingrid biståndsprojekt och mötte 15-åriga tjejer som redan fött flera barn utan att knappt ens veta hur ett barn blir till.

– Ett rädda världen-ideal har jag alltid haft men jag reste från Nicaragua med en känsla av att jag ville jobba för allas rätt. I synnerhet kvinnors sexuella och reproduktiva rättigheter då det är en grundsten i vår samexistens och en viktig faktor för att bekämpa fattigdomen.

Efter flytt till Malmö fortsatte Ingrid att engagera sig. Hon jobbade mycket ideellt i Rosengård, främst med kvinnogrupper, när det brann som mest i området. En praktikplats på Hyresgästföreningen i Rosengård förändrade hennes syn på Sverige.

– Eftersom jag alltid varit intresserad av politik trodde jag att jag visste mer. Men att se hur mögliga och fuktiga lägenheterna var, i vissa rann det vatten nedför väggarna, och träffa barn med allergiska utslag i hela ansiktet, gjorde mig chockerad. Det kanske bara fanns en fungerande platta på spisen och inget kylskåp. Och så finns det folk som tjänar massor av pengar på det!

Ingrid började knacka dörr i Rosengård för att informera hyresgästerna om deras rättigheter och bostadsbolagens skyldigheter. Hon engagerade sig också i European social forum, ett möte för sociala rörelser som hölls i Malmö 2008.

Hur hamnade Ingrid då i Värmland igen, en plats hon aldrig trott hon skulle återvända till? Det började med att hon blev lite trött på tillvaron och flyttade in i familjens sommarstuga mitt ute i de värmländska skogarna. Var åttonde dag bar det av till Malmö för studierna.

Så blev hon tipsad om jobbet på universitetet, sökte och fick det.

Medan en läkare jobbar med individen, jobbar Ingrid med individen i gruppen i samhällssystemet. Hon tittar efter orsakssamband – vilka är de bakomliggande mekanismerna? Hur kan nyttan eller lyckan maximeras för största möjliga antal personer?

Rollen som hälsopedagog är en del av konceptet Framgångsrika studier, ett samlat utbud av service och stöd för studenterna. Syftet är att alla, oavsett förutsättningar som kön, funktionshinder och sexualitet, ska få den bästa möjliga studietiden.

– Jag vill jobba gräns- överskridande och vända ut och in på saker som tidigare tagits för givet, som heteronormen. Tänka lite mer hen. För att universitetet ska vara en modern kunskapsinstitution måste genustänk och aktivt HBT-arbete bli något naturligt i all vår verksamhet, menar KAU:s första hälsopedagog.

Det är nu tio år sedan Simon Hopkins och värmländska hustrun Cecilia bestämde sig för att lämna Brighton i södra England och flytta till Kil. De två träffades på puben och levde först tillsammans i England i sex år.

– Vi hade båda stress- iga jobb. Jag jobbade nästan dygnet runt på ett dataföretag och Cecilia reste mycket som chef på American Express. När vi började prata om att skaffa barn kändes det stressiga livet fel, säger Simon.

Med en trädgårdsmästare till pappa hade Simon länge varit intresserad av trädgård och självförsörjning, främst för att han inte ville äta besprutad mat. Trädgården i England hade han dock så lite tid för att hans pappa praktiskt taget såg den som sin – det var han som rensade ogräs och klippte buskar.

Till slut sa Simon till Cecilia:

– Kan vi inte göra något annorlunda, som flytta till Sverige?

Då var han 32 år och kunde inte ett ord svenska.

Efter tre månader hos svärföräldrarna i Karlstad köpte makarna hus i Lersäter, Kil, där de bott sedan dess. Simon började läsa svenska för invandrare och skulle därefter praktisera för att få använda svenskan ordentligt. När handledaren föreslog praktik på ett dataföretag tvekade han.

– Jag ville prova något annat. Eftersom trädgård var mitt intresse kontaktade vi Blomsterlandet.

Redan dag två på praktiken frågade chefen om inte Simon ville bli anställd istället. Det har han varit sedan dess.

Simon älskar sitt jobb som trädgårdsansvarig och säger att han mår bättre av att numera arbeta fysiskt. Han märker även att intresset för att odla hemma har vuxit rejält de senaste åren.

– Försäljningen av bärbuskar har ökat. Jag tror att folk blivit mycket mer medvetna om kemikalier och sådant. Det är trendigt att göra egen saft och sylt.

Simon har varit självförsörjande på den fronten i många år. Det tråkiga tycker han är att klimatet inte är lika gynnsamt för odling i Kil som i Brighton.

– När jag pratar med pappa i februari kan han vara i full gång med att klippa gräset. Då säger jag att det dröjer flera månader innan jag ens kommer att se min gräsmatta. I februari brukar också äppelträden blomma i Brighton och i mitten av december plockar pappa purjolök och palsternacka till julbordet.

Men även om odlingsförutsättningarna är sämre i Värmland, finns mycket annat som Simon anser vara bättre än i England. Det var ju främst på grund av barnen de nu fått som makarna flyttade hit och på den punkten slår Sverige det mesta.

– Jag har kompisar i England som bara får vara pappalediga i två veckor. Dessutom kostar dagisplatserna 400-500 kronor om dagen där. Här betalar vi 1 500 kronor i månaden för två barn. Det är inget snack om att Sverige är bäst för familjen!

För att återgå till trädgårdspratet: Familjen Hopkins må vara delvis självförsörjande men någon vacker trädgård har de inte, enligt Simon.

– Min fru har till och med sagt ”du jobbar på Blomsterlandet och vi har den värsta trädgården i Kil”, ha ha. Jag har inte haft tid eftersom våren innebär högsäsong på jobbet men lovar att rätta till det nästa år!

• Berätta!

– Under mitt sista år på gymnasiet gjorde jag ett projektarbete om Glada Hudik-teatern. Sedan, för drygt ett och ett halvt år sedan, startade jag en teatergrupp i Karlstad som riktar sig till personer med funktionsnedsättning. Flera av medlemmarna har frågat efter en musikalgrupp också. Eftersom jag inte hittade någon sådan bestämde jag mig för att starta en. Tanken är att vi ska dra igång till våren.

• Riktar den sig till alla åldrar?

– Ja, alla oavsett ålder och funktionsnedsättning är välkomna. Huvudsaken är att man gillar teater, dans och sång.

• Vad har du själv för erfarenhet på området?

– Min erfarenhet är främst från den nämnda teatergruppen jag driver, där jag är med som hjälpledare. Men jag har älskat Grease sedan jag var liten och tycker verkligen att det ska bli kul att starta en musikalgrupp.

Fotnot: Intresse kan anmälas på mejladressen musikalintresse@ hotmail.com

Man anar att Astrid Lindgren haft ett finger med i spelet när familjens barn skulle döpas: Lasse och Britta är taget direkt ur Alla vi barn i Bullerbyn.

– Astrid Lindgren är jättestor i Tyskland, ler Hartmut Hoven, bildhuggarmästaren som startat Väse finsnickeri.

Familjen hade i många år semestrat i Sverige, från 1997 varje sommar i Värmland. Tanken på att flytta hit växte sig starkare och starkare:

– Vi tycker jättemycket om svensk musik, folket, språket och den ro som vi kände här. Det var ett hus på landet vi ville ha, berättar Maren Thomsen, som var lärare i tyska i Tyskland och nu har en halvtidstjänst som tysklärare i Kristinehamn.

De behövde ett hus som kunde rymma finsnickeriet och bildhuggarverkstaden, ett galleri, kafé och bostad.

Chansen kom när de såg annonsen om att kommunen skulle sälja Väse gamla skola. Här föll alla bitar på plats, här fanns till och med en slöjdsal som nu rymmer alla snickerimaskinerna.

3-4:ans klassrum blev Café Gamla Skolan med massor av ljusinsläpp från de stora skolfönstren. Salen i motsatt ände är ett galleri och showroom för Hermuts träarbeten.

Gamla bespisningen, gympasalen och lärarbostaden en trappa upp har byggts om till privatbostad.

Efter ombyggnaden kunde så kaféet premiäröppna den 5 juli. Många förtjusta suckar över den vackra inredningen och Marens hembakade tårtor och kaffebröd har det blivit.

– Vi försöker ha det mesta ekologiskt som kaffe, te och ingredienser.

Den vackra sommaren har gett extra skjuts och det har till och med knackats på dörren när det varit stängt.

– De flesta upplever det positivt att vi tagit hand om skolan. Vi träffar tidigare elever som tycker det är roligt att komma och se vad som hänt här. En del har pekat ut exakt var de hade sin skolbänk, skrattar hon.

Skolrekvisita med autentiska skolkort, skolväska och skolbänk vittnar om historien som inleddes när skolan byggdes på 1920-talet. 1994 upphörde skolverksamheten och under några år var den fritidsgård.

Maren Thomsen är tacksam över att kommunen inte lät skolan förfalla utan höll den uppvärmd. Därför fanns en bra grund att utgå ifrån när man målade, flyttade väggar och fixade trädäck och mycket annat.

– Det allra roligaste med vår satsning är att vi får träffa så många glada människor som berättar intressanta historier, slutar Maren Hoven.

Fotnot: Kafé och galleri stängde siste september för att återöppna med julsatsning 16 november. Då med viskväll med Peter Hallström och Mona Nylin. Det blir juliga aktiviteter för barn och vuxna varje helg fram till jul.

I närmare 40 år har Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan samarbetat med Church of Pakistan, främst genom att stödja olika projekt som riktar sig till skolor, kvinnor och barn.

UD avråder svenskar från att åka till Pakistan, bland annat på grund av risken för terrorattentat. Trots det har Ulf Sandén besökt landet flera gånger.

– Vi har våra vänner där som lever med riskerna varje dag. Det har smällt under alla mina besök. Även om det inte är något att ta lätt på, låter jag mig inte skrämmas av det, säger Ulf.

Terrordådet förrförra veckan, den 22 september, var dock det allvarligaste hittills när det gäller landets kyrkor. De sammanlagt tolv svenskarna, varav fyra från Karlstad, hade precis kommit fram till staden Lahore och deltagit i söndagsgudstjänsten i katedralen där, när det otäcka beskedet kom: en av Church of Pakistans kyrkor i staden Peshawar hade utsatts för två självmordsbombare. 126 personer dog, varav hälften var barn.

– Stämningen förändrades förstås drastiskt. Biskopen Samuel Azariah, vår värd, åkte genast till Peshawar. Telefonerna gick varma medan vi försökte tänka ut hur vi bäst skulle kunna visa vårt stöd.

Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan bestämde sig snabbt för att skänka pengar för att de många skadade skulle kunna forslas till sjukhus och få en så bra vård som möjligt.

Svenskarna deltog också i en stor minnesstund i Lahore. Tv filmade och flera av svenskarna fick uttala sitt stöd för de drabbade.

Kyrkan i Pakistan är en religiös minoritet men såväl kyrkor som moskéer har drabbats av terrorattentat de senaste tio åren.

– Både de muslimska och kristna ledarna är eniga i sin oro över den utveckling som terroristverksamheten tagit, säger Ulf.

Han berättar att deras pakistanska värdar blev oroliga över att ha tolv svenskar som gäster under rådande omständigheter. Programmet fick därför ändras hela tiden. Bord bokades på restauranger de aldrig besökte och gruppens minibussar körde alltid i konvoj i ilfart. Gruppen bodde på ett inhägnat och bevakat område.

Ulf Sandén och hustrun Christina tänker återvända till Pakistan, trots riskerna. Ulf är pensionär men tycker att samarbetet med Church of Pakistan är så givande att han fortsätter engagera sig.

– Vi leker med tanken på att åka dit en längre tid när Christina gått i pension nästa år. Man kan ju faktiskt bli överkörd av en bil i Karlstad också. Risker finns det överallt.

Det var hösten 2003 som Jessica Petterssons mamma Kristina drabbades av bröstcancer första gången. Hon genomgick strålning, cellgiftsbehandling och opererade bort en bit av vänster bröst. För Jessica, som då var strax över 20 år, är minnena från den jobbiga tiden vaga.

– Jag kommer knappt ihåg något alls. Det är som om min hjärna har raderat allt. Först nu har jag insett att jag var skiträdd för att mamma skulle dö. Men då förnekade jag det, till exempel genom att undvika att följa med henne på behandlingarna.

En av få saker Jessica minns är när beskedet om cancern kom.

– Eftersom jag visste att hon varit iväg för att få besked ringde jag pappa för att höra hur det gått. Men jag hörde inte honom utan bara hur mamma grät i bakgrunden. Ett annat minne är när pappa rakade av henne håret. Mamma var väldigt bestämd på den punkten.

Behandlingarna var lyckade och Kristina blev så småningom friskförklarad.

För Jessica har det tagit lång tid att bearbeta upplevelserna som hon så länge försökt slå ifrån sig. Förra hösten bestämde hon sig för att starta ett projekt med namnet En resa i rosa, med syftet att samla in pengar till Bröstcancerfonden, delvis som ett led i bearbetningen.

– Trots att jag och mamma står varandra nära har jag haft svårt att prata med henne om mina känslor kring cancern. Därför kändes projektet extra viktigt, förklarar hon.

Startskottet blev En kväll i rosa för ett år sedan, en insamlingskväll på Folkets hus som hon bara hade tre veckor på sig att planera. Samtidigt som Jessica drog igång med det upptäcktes en cysta i mammans andra bröst. Ett otäckt sammanträffande då Kristina hade varit frisk i nästan tio år vid det laget.

– Mamma sa att hon inte skulle orka gå igenom alla behandlingar igen. ”Jo”, sa jag och sedan var det färdigdiskuterat.

Som tur var hade cystan upptäckts i tid och det räckte med att operera bort en tårtbit av bröstet. Strålning och cellgifter behövdes alltså inte den här gången.

Redan dagen efter operationen var det dags för En kväll i rosa och Kristina kunde medverka. Jessica berättar hur känslosam tillställningen blev och hur hon själv började gråta när det blev klart att både operationen och insamlingskvällen gått vägen.

– Allt bara släppte. Jag hade fokuserat jättemycket på att sätta ihop allting på tre veckor, annars hade jag nog brutit ihop av oro efter det nya cancerbeskedet.

Förutom insamlingskvällen har Jessica – tillsammans med vännen Anna-Lena Andersson – det senaste året samlat in pengar genom att bland annat göra en väggkalender, springa Göteborgsvarvet och sälja armband. Sammanlagt har En resa i rosa genererat närmare 95 000 kronor till Bröstcancerfonden – hittills.

Den 23 oktober är det dags för årets insamlingskväll, den här gången i den tjusiga festvåningen på Statt i Kristinehamn. Det blir utställare, massage, försäljning av smycken, modevisning och en föreläsning av golfaren Caroline Larsson som själv förlorat ett ben i cancer. Dessutom ska det auktioneras ut tavlor tillverkade av olika Kristinehamnsprofiler, såsom Henrik Torehammar och Fredrik Lööf.

250 biljetter till kvällen finns ute till försäljning och Jessica hoppas förstås att alla går åt.

Och hon tänker inte sluta med insamlingen efter detta.

– Från början var En resa i rosa tänkt som ett ettårsprojekt. Men det går inte att sluta nu. Jag har blivit så medveten om vilken hemsk sjukdom cancer är.

Dan Anderssons teaterintresse väcktes på Sundstagymnasiet. Efter studenten flyttade han till Göteborg för att plugga på Wendelsbergs teater- och skolscen. Det var där han kom i kontakt med Kowea, organisationen han nu jobbar för i Sydkoreas huvudstad Seoul.

– Det är en icke-vinstdrivande organisation som drivs av ett av de största varuhusen i Sydkorea, Savezone. Vi arbetar bland annat med att stötta mångkulturella barn och ungdomar genom teater, berättar Dan.

Under november kommer han att åka runt till olika Savezone-varuhus och hålla introduktionslektioner i teater. Dan har precis repat färdigt två föreställningar som ska framföras då. I den ena spelar han en clown och i den andra en soldat på en nästan öde ö.

– Vi spelar på svenska och engelska. Det är ett spännande sätt att jobba på. Historien måste göras extra tydlig för publiken som kanske inte talar något av språken.

Han tillägger att sydkoreanerna ogärna vill göra bort sig men att de är mycket bättre på engelska än man kanske först tror.

På helgerna leder Dan olika teaterläger för barn och ungdomar. Snart är det till exempel dags för ett Pippi Långstrump-läger, eftersom en del av jobbet även består av att introducera svensk kultur i Sydkorea.

– Pippi är känd här, däremot vet långt ifrån alla var historierna kommer ifrån. Vi ska dessutom baka bullar och dricka saft på lägret.

Trots att Dan bara varit i Sydkorea i en månad, har han hunnit uppleva en stor del av landet. Han har också besökt gränsen till Nordkorea och tittat in i det stängda landet med kikare.

Något han lagt märke till i Sydkorea är respekten folk visar för varandra, både på gatan, i affären och på bussen.

– På tunnelbanan håller folk för munnen när de pratar i mobiltelefon för att inte störa andra, och de lägger på så fort de kan. Alla verkar också känna en stor stolthet över sina jobb och ingen gör något hafsigt.

Det finns många sociala koder som kan vara lite knepiga för utlänningar att få grepp om. En anställd säger inte vad som helst till sin chef och på möten är det inte bara att sätta sig var som helst.

– Genom att komma till Sydkorea har jag verkligen insett hur jämställt Sverige är, även om vi har en lång bit kvar att gå hemma också.

I slutet av november åker Dan hem för att jobba på Liseberg och fira jul. Riktigt vad som sker sedan vet han inte.

– Vi diskuterar just nu om jag ska åka tillbaka till Sydkorea i januari för att fortsätta jobba. Men inget är klart så vi får se hur det blir, avslutar han.

Ulf Markström har upplevt mycket i sitt liv.

Han har rest, han har sett och han har träffat många människor från olika kulturer och religioner.

Han kan nu enkelt konstatera:

– Vi är alla lika. Och det finns bara en gud för oss allihop, det är bara att vi kallar den för olika saker.

Egentligen är det lite märkvärdigt att just Ulf Markström, som växte upp på 1930-talet i Ambjörby, norra Värmland, är så berest.

– Jag hade en farbror som trodde att jorden var platt som en pannkaka och brukade säga ”nu åker vi utrikes”, och då var det Spikebol han menade, säger Ulf och skrattar.

Men Ulf ville se mer än Spikebol.

Som utbildad slöjdlärare såg han en annons i Dagens Nyheter om ett jobb i Etiopien. Han fick det, och på Haile Selassie first secondary school blev han kvar som slöjdlärare i tre år.

En person som betydde mycket för honom under tiden i Etiopien är ingen mindre än flygpionjären Carl Gustaf von Rosen, som också var verksam där. De blev vänner och när Ulf Markström drabbades av diskbråck 1958 var det von Rosen som flög hem honom till Sverige för att opereras.

– När vi flög över Egypten och Cheops pyramid sa han ”hör du, Markström, titta på det där”.

Där och då föddes Ulf Markströms tankar på pyramiderna och hur de egentligen kunde byggas. I hela livet har han sedan klurat på pyramidernas hemlighet. Han har lanserat en teori som han anser är rimlig, en teori han fortfarande håller på att utveckla.

– Jag är inte en sådan som gör matematiska beräkningar. Jag får visioner och synbilder. Jag är naturligtvis övertygad, och jag har pratat med andra som har bättre förstånd än mig och de håller med mig. Jag har fått gehör från Uppsala, men inte träffat de stora potentaterna ännu. Det ser jag fram emot innan jag blir för gammal.

Ulf Markströms intresse för resande har alltid funnits och vid 86 års ålder har han hunnit åka jorden runt, men ännu inte sett alla världsdelar.

På en jordglob har han med röd märkpenna ritat in alla rutter han har gjort. Men en kontinent är fortfarande helt fri från tusch – Sydamerika.

– Jag hade planerat en resa till Colombia i samband med att jag besökte Fiji, men jag vet inte varför det inte blev så. Det blev Hawaii och Haiti och Los Angeles istället. Så jag kom aldrig till Sydamerika. Men det skulle jag vilja ha gjort.

Kanske kommer han att göra den resan någon gång.

– Men jag är ju snart 90 år...

Ett par gånger har han varit nära att råka illa ut på sina resor. En gång var i Etiopen när han kom väldigt nära en svart mamba, en av världens giftigaste ormar.

– De kallar den trestegsormen, för om man blir biten av den hinner man bara ta tre steg innan man ramlar i hop.

En annan gång var när han åkte båt på Nilen och satt och plaskade med fötterna i vattnet. Helt plötsligt var det någon som drog in honom på däck –en krokodil hade varit på väg med Ulfs aptitretande fötter i sikte, och Ulf räddades i grevens tid.

Det avskräckte honom inte från att fortsätta resa, och det avskräcker honom heller inte nu.

– Vi föds alla med olika fantasier. En del vill bli jordbrukare och en del drömmer om att se hela jorden. Jag har inte haft förstånd att undvika alla resor. Jag har ju haft tur som inte råkat ut för några större grejer. Jag har nog haft med honom där uppe.

Maryam Andesh kom till Sverige 1992 efter att hon med sin familj tvingades fly från Afghanistan. Dessförinnan hade hon arbetat som lärare i Kabul i drygt tio år med fysik och matematik som huvudämnen.

– Då var det inte förbjudet för kvinnor att skaffa sig utbildning, så jag var van vid att arbeta utanför hemmet.

Maryams familj var den första som kom till Karlstad från Afghanistan, det skulle dröja nästan tre år innan det kom fler. I Karlstad fanns det ingen som talade deras språk och familjen fick lösa sina problem på engelska som de som tur var lärt sig i hemlandet.

– Jag och min familj hade även turen att få kontakt med en svensk familj som har fungerat som föräldrar och far- och morföräldrar för oss. Vi har också haft god kontakt med grannar på alla ställen vi bott, vilket tyvärr inte alltid händer alla nyanlända, säger Maryam.

Hon understryker hur viktigt det är för nyanlända invandrare att få kontakt med svenska medborgare, inte minst för att få hjälp med de praktiska problem som uppstår när man kommer till ett nytt land.

Efter tre år i Sverige med praktikplats på bland annat fritids så började Maryam sakna sitt arbete som lärare och kände en besvikelse över att hennes utbildning och erfarenhet inte kom till användning.

– Jag visste inte att barn i Sverige har rätt till modersmålsundervisning, men en dag ringde en granne på dörren och berättade att det behövdes en lärare som kunde undervisa i dari.

Maryam sökte jobbet och kom i kontakt med Jan Bengtsson, som då var ansvarig för modersmålsundervisning i Karlstad kommun.

– Jag hade inga intyg för att jag arbetat som lärare, men Jan trodde på mina uppgifter efter att ha ställt skolrelaterade frågor till mig och jag fick jobbet, något jag känner stor tacksamhet för.

Arbetsuppgiften gällde fem timmars undervisning i veckan av sex barn i Karlstad. Vid sidan av arbetet så utbildade sig Maryam till tolk på folkhögskolan i Molkom.

Efter utbildningen fick hon information av Jan Bengtsson om hur hon kunde studera vidare för att få behörighet som lärare. I tre och ett halvt år läste hon på distans vid Göteborgs Universitet och fick sedan behörighet att arbeta som lärare i Sverige. Vid det laget hade det kommit fler barn till Karlstad som hade dari som modersmål och Maryam fick en snart en heltidstjänst, vilket hon fortfarande har. 2012 fick hon även svensk lärarlegitimation.

– Mina erfarenheter har lärt mig hur viktigt det är att man som invandrare får kontakt med människor som känner till vägar till utbildning och att man kämpar för att lära sig svenska för att kunna få ett arbete.

Men det krävs också att familjen ställer upp helhjärtat om man ska kunna arbeta och studera vidare, menar Maryam.

– Min man har hela tiden stöttat mig och tagit hand om våra barn medan jag studerade. Jag visste att barnen hade det bra och kunde koncentrera mig på mina studier.

Maryam trivs med sitt arbete och känner att hon behövs för att lära ungdomar från sitt hemland att anpassa sig till det svenska samhället.

– Det finns kulturskillnader, som många gånger kan ställa till problem, och jag får ofta ställa upp och försöka hjälpa till att lösa konflikter som kan uppstå på grund av kulturskillnader. Jag samarbetar mycket med lärare i andra ämnen för att hjälpa till att lösa problem, och jag får mycket uppskattning för det.

Hon känner också att hon har en viktig uppgift som mentor för andra afghaner som ska jobba som lärare och att se till att hennes elever inte får problem på grund av kulturkrockar.

– Jag ser det som en viktig uppgift att ständigt tala om regler och normer som man måste lära sig och följa för att klara sig i ett nytt land. Det är viktigt att eleverna inte använder ordet demokrati på fel sätt och att de förstår att det med rättigheter kommer skyldigheter.

Maryam deltar i kurser på universitetet. Efter varje kurs informerar hon både elever och föräldrar om vad hon lärt sig för att de ska förstå hur man arbetar inom den svenska skolan.

– Just nu deltar jag i en kurs i jämställdhet. Jag får mycket uppskattning från många föräldrar för mitt arbete för deras barn.

Förutom undervisningen så har Maryam en roll som handledare för ensamkommande ungdomar som kan prata med henne om sina problem efter lektionstid.

– De har lättare för att lyssna på mig än på andra lärare, eftersom jag också kommer från deras hemland.

Maryam tycker att modersmålsundervisningen i Karlstad har utvecklats positivt, mycket tack vare stort engagemang från Jan Bengtsson, som har lett till att alla modersmålslärare nu har en bra arbetssituation, och att eleverna får en bra undervisning.

Han är psykolog i grunden, och har haft inriktning mot samhälle och forskning. 1988 såg han en annons där dåvarande FOA (Försvarets Forskningsanstalt) sökte en beteendevetare i Karlstad, Claes tyckte att det lät spännande, sökte och fick jobbet.

För att komma på plats i den nya staden så engagerade sig Claes i två intressen som ibland kom att löpa samman: musik och politik. Intresset för musik har följt med sedan ungdomen, något som bokhyllorna i hans lägenhet – där cd och vinyler trängs – vittnar om. Han gick tidigt med i en kör i som kallades Körkraft och snart var han även med i en sånggrupp, en hobby­orkester på jobbet och tog danskurser i Mariebergsskogen.

Claes hade tidigare varit medlem i Vänsterpartiet och tyckte att det nu passade att bli mer politiskt aktiv.

– Det var tänkt lite som en hobby, men i politiken är det ofta så att om man sticker in näsan på ett möte så får man ett uppdrag.

Det första uppdraget Claes fick var som suppleant i byggnadsnämnden.

– Jag började som en fritidspolitiker kan man säga.

2002 blev han styrelseordförande i KBAB.

– Då blev jag deltidspolitiker.

2006 blev han vald till kommunalråd i Karlstad kommun.

– Och så var man heltidspolitiker, konstaterar Claes.

– Det blev lite mycket där någonstans längs vägen, så jag rensade bland mina musikintressen och behöll politiken. Men ibland har vi allsångsträffar i partiet när vi kör gamla låtar, mest progg, där har jag varit drivande och kompat allsång med gitarr.

Efter valet 2010 kände Claes att han hade gjort sin resa i politiken.

– Jag hade nått min topp och kände att det var lagom att sluta där och släppa fram yngre krafter.

Nu är fokus tillbaka på forskningsarbetet, det musikaliska utövandet begränsas till att sitta hemma och plinka. Där­emot spenderas mycket tid framför datorn med musik i siktet.

– Jag har en nördig sida och sitter gärna på internet och kollar upp vem som spelade vilket instrument på vilken skiva, vem som skrev texterna till olika låtar och sådant.

I skivhyllan spretar många olika musikstilar men när Claes bläddrar bland dem så dyker det snabbt upp gamla rock- och proggskivor.

– Jag lyssnar på allt från hårdrock till jazz. Gärna musik med ett budskap. Men jag har hört att ens musiksmak fryser vid 25 års ålder och att man alltid kommer föredra vad man gillar då. Det stämmer på mig. I min ungdom kom proggrörelsen med Hoola Bandoola, Nationalteatern med flera. Jag hittade ett danskt proggband och konstnärskollektiv som hette Röde Mor, de blev en favorit.

• Var musiken bättre förr?

– Definitivt, säger Claes och skrattar. Nästan allt värt att lyssna på gjordes mellan 62-85, tycker jag. Sen är det klart att det finns några undantag.

•Var politiken bättre förr?

– Objektivt har vi det bättre materiellt nu än på 60-talet, men klyftorna i samhället har ökat och sedan mitten av 80-talet har högern haft initiativet, tyvärr. Effekten av det ser vi nu med privatisering av skola, apotek med mera. På 70-talet hade vänstern medvind, sen kan man ju ha åsikter om den tidens vänster, som var lite naiv.

Det egna partiet är ett av många ämnen som Claes tar upp i sin bok som publiceras i januari: Människans illusoriska rationalitet – om kampen mellan känsla och förnuft i samhälle och politik. Där återfinns en kritisk analys av vänstern som politisk rörelse såväl som egna erfarenheter av politiskt ledarskap.

– Jag ger några exempel på beslutsprocesser som blev mer emotionella än rationella och jag redovisar också min analys av de utmaningar och problem jag upplevde under min tid som kommunalråd.

Tesen är att rationaliteten i det mänskliga beteendet, beroende på sammanhang, både kan över- och underskattas.

– Våra känslor är en viktig orsak till dåligt avvägda och irrationella beslut och att de kan i sämsta fall också leda till fiendebilder, våld och ondska.

Claes menar att många rörelser och ideologier bygger på att ha en fiende, något som han menar nästan alltid är destruktivt och ofta skapar motsatt resultat till det önskade.

Som närliggande exempel nämner han Sverige­demokraterna.

– De är emotionella och tar upp social problematik kring storstädernas invandrartäta förorter, men om deras idéer implementeras skulle problemen bara bli värre. Man får komma ihåg att anledningen till att Sverige tar emot flyktingar är för att de har ett skyddsbehov. Den kostnad det innebär får man ta, som ett rikt land är det vårt ansvar.