Den mångsidiga och tongivande konstnären valde en lågmäld profil framför att synas i det etablissemang bland svenska konstnärer och jazzmusiker som han onekligen tillhörde.

Men Anneborg, huset i Rackstad och naturligtvis hustrun Margareta vägde tyngre än nationell uppmärksamhet.

– Han var så hemkär, och det intressanta är att han oavsett betydelse för kulturen, inte minst i Arvika, hela tiden var lika försynt, berättar Per-Inge Fridlund, också god vän till Jörgen.

Enkelheten var hans karisma, och den ett starkt skäl till att både Rackstadmuseet och Konsthallen i Arvika förverkligades.

– Jörgen tog även initiativ till Jözzejassen, berättar Lars-Uno som spelat tillsammans med Zetterquist sedan 1968 och efter ett fruktbart möte på ”trampen” hos Jörgen.

– Jag visste att han var duktig på jazz, åkte dit och knackade på dörren. Sedan dess har vi spelat ihop.

Så sent som på midsommarfesten vid Racken ifjol sommar, och trots att två stroke drabbat Jörgen så att han inte kunde spela på sin kära kornett. Lars-Uno byggde om det för en vänsterhänt musiker, och glömmer varken tonerna ifrån huset eller de egna tårarna i trädgården när han hörde Jörgen spela igen.

Den ådran hade den unge Zetterquist stillat redan under utbildningen på Valands konstskola för Endre Nemes 1950-1955. Han bildade där The Original Landala Red Hot Stompers som med tiden skulle gestalta sig som det lokala bandet Jörgen Zetterquist med vänner.

– Det kunde vara rörigt ibland men när Jörgen tog sitt chorus kuggade alla in i varandra. Han hade den förmågan som människa också. Jörgen spred behagligt omkring sig, förklarar Lars-Uno.

Han berättar också att Jörgen tackade nej till att porträtteras av televisionen i Göteborg, med motiveringen att han redan hade ett band hemma i Värmland.

Jörgen har målat många av sina motiv i miljön kring Racken, en vy från ateljén som varit hans privata sfär.

– Jag tycker inte jag har så mycket att visa, förklarade han för VF när vi bad att få tillträde i samband med Jörgens 80-årsdag.

Fyra år senare dog, tidigt i fredags morse. Till hans minne kommer en konsert att hållas i Trefaldighetskyrkan den 27 juni, med jam session på Olssons brygga därefter.

Katarina Rosengren Falk är idéhistoriker och genusvetare som bland annat undervisat på Stockholms universitet och Södertörns högskola. Just nu arbetar hon på den nätbaserade dagstidningen Feministiskt perspektiv och på egna skrivarbyrån True Womance.

Feministiska frågor var viktiga för henne redan under uppväxten i 70-talets Karlstad.

– Min mamma rakade inte benen och färgade inte håret. Hon gjorde mig medveten om feministiska frågor utan att pracka på mig, berättar Katarina, som även fick anledning att fundera över detta med utseende och kropp genom åren i Gundega­baletten.

Hon ville bli dansare – men var det verkligen värt att använda kroppen som arbetsredskap och dessutom behöva gå i pension vid 40?

Medan dessa tankar snurrade i hennes huvud blev hon, blott 16 år gammal, stoppad på gatan av några modellscouter. De övertalade den bokslukande tonåringen – som redan läst Kvinnorummet av Marilyn Welch, Den kvinnliga eunucken av Germaine Greer och andra feministiska klassiker – att ställa upp i en modelltävling. Den vann hon och en svår situation uppstod när modellscouterna försökte få henne att satsa på modellandet.

– Jag var mer intresserad av intellektuell stimulans och utveckling. Samtidigt var det så klart frestande för en ung tjej från ett radhusområde i Karlstad att få resa och tjäna pengar. Modellscouterna lockade med stora inkomster.

Först ville hon i alla fall gå ur gymnasiet. Därefter flyttade Katarina till Stockholm och reste utom­lands för att modella då och då.

– Det jag såg bekräftade bara min bild och ökade inte mitt intresse för den världen, tvärtom. Man skulle vara fixad och nerbantad, jag klarade inte alls av att stå för det kvinno­idealet.

Istället valde hon den akademiska banan. Hon har arbetat som forskarassistent och undervisat i idéhistoria och genusvetenskap, ofta med inriktning på maskulinitet.

En viktig organisation blev Forum för feministisk forskning vid Stockholms universitet, där Katarina bland annat varit ordförande. Tidigare hade hennes generationskamrater lyst med sin frånvaro i många feministiska sammanhang, till exempel vid firandet av Internationella kvinnodagen. Katarina hade gått ensam för att lyssna på duon Kajsa och Malena och var den enda i vänskapskretsen som läste tidningen Kvinno­syn.

Hon berättade inte om sin modellbakgrund för de andra på universitetet.

– Ändå hörde jag bakvägen att jag kallades för Fotomodellen. Det var inte roligt att höra. Jag undervisade om Platon och Aristoteles och ville inte bedömas efter mitt utseende.

Katarina säger att en av fördelarna med att bli äldre är att folk inte längre tar för givet att hon får stora fördelar av utseendet.

– Samtidigt verkar det aldrig riktigt ta slut. Fortfarande får jag höra att jag ser bra ut för min ålder, att jag har tur som inte har en massa rynkor och så vidare. Utseendehetsen är bland det största ok vi kvinnor tvingas bära. Det skapar så många kontrollerande beteenden, även kvinnor emellan. Begreppet skönhet måste verkligen breddas.

För att manifestera sin ståndpunkt la hon nyligen ut ett spontant självporträtt på Facebook – ett collage av bristningar, celluliter, hudveck och en mensfläck. Efteråt vågade hon inte logga in på flera dagar. Katarina har redan sedan tidigare erfarenhet av näthat. Hon har valt att sluta med öppet twitterkonto på grund av jobbiga, ibland otäcka, kommentarer.

– Den här gången var jag mest rädd för att män skulle tycka ”gud, vad äckligt med en mensfläck, då är det helt okej för mig att lägga upp en bild där jag pillar mig i skrevet”, ungefär.

Men reaktionerna från männen uteblev. Många gillade bilden, dock var bara två av dem män.

Av feministiska anledningar rakar inte Katarina benen. Däremot har queerkulturen fått henne att våga sminka och fixa sig mer. Förr klippte hon av håret för att slippa hamna i ett snygg-fack, nu klär hon gärna upp sig i höga klackar, glitter och lösögonfransar ibland.

– Jag har insett att jag har rätt att få göra mig i ordning och känna mig fin. Det som kallas femme­-inism har förändrat mitt spelrum.

• Vad tycker du man ska göra om man som feminist vill påverka samhället?

– Viktigast är att organisera sig. Det behöver inte vara feministiskt utan kan lika gärna vara i sammanhang som rör miljö, antirasism, mänskliga rättigheter eller queerfeminism. Det är otroligt skrämmande hur utvecklingen ser ut i dag. Sociala medier är bra som verktyg men en statusrad på Facebook räcker inte långt.

Har du vuxit upp i närheten av Våxnäs är sannolikheten stor att du vet vem Lilian Svensson är. Hon började på Våxnäs fritidsgård 1971, av en tillfällighet.

– En granne frågade om jag ville jobba på fritidsgårdens café två dagar i veckan. Sedan blev det mer och mer och jag upptäckte att jag trivdes jättebra med att jobba bland folk, säger Lilian.

På den tiden låg fritidsgården i nuvarande restaurang Don Peppinos lokaler, innan den flyttade dit Handelsbanken ligger nu. En andra lokal, för bland annat discon och filmvisning, fanns även på nuvarande Folktandvården.

Fritidsgården lades ner i omgångar. 1997 försvann den sista delen och Lilian började då på parkleken Karmen istället.

– Jag kan tycka att det var helt galet att lägga ner. Vi hade det så bra. I början blev det mycket tjafs i centrum när ungdomarna inte hade någonstans att ta vägen.

Det är inte utan att Lilian blir lite blöt i ögonen när hon pratar om åren hon tillbringat med barnen och ungdomarna.

– Jag tycker om dem allihop och har nog betytt mer än jag förstår för många. En del säger att jag varit som en andra mor för dem. Extra roligt är det när de vuxit upp och flyttar tillbaka till Våxnäs med sina egna barn.

På parkleken kan besökarna till exempel spela spel, baka och länge fanns en teaterverksamhet. Man samarbetar även med Fredricelundsskolan och Lilian undervisar eleverna i matlagning i elevens val. Faktum är att Lilian och förre kollegan Stig Helgesson 2011 utsågs till vardagshjältar av kommunen för sitt arbete.

Lilians känslor är blandade inför den sista arbetsdagen på måndag. Maken är pensionär sedan flera år och själv fyller Lilian 66 och känner att det börjar bli dags att sluta. Hon har dock lovat att hoppa in som vikarie ibland i framtiden.

Och eftersom hon bor på Våxnäs är barnen och ungdomarna ändå aldrig långt borta.

– Jag kommer alltid brinna för dem och för Våxnäs. När vi gick till affären en gång frågade mitt äldsta barnbarn ”mormor, känner du ALLA?”. Det är väl så att jag hör hemma här.

Köla kyrka 26/5 2013.

Bakre raden: Michael Edvardsson, Silvia Handzic, Carl Hultman, David Gustavsson, Erik Peterson, Linnéa Malmstedt, Jack Tulett, Emelie Elofsson, Simen Vågen Nilsen, Louis Naumann, Tobias Hultmann, Tina Engebretsen och Günter Hölscher.

Främre raden: Ola Erlandsson, Maja Granander, Amanda Kullgren, Carin Sahlén Axelsson, Oscar Nilsson, Tilda Östbye och Simon Bengtsson.

Saknas på bilden: Sara Andersson.

(foto: atelje13.se)

Bakre raden från vänster: Birgitta Nolgård Jeppsson, Elina Engels, Julia Koppfeldt, Elias Eriksson Magnusson, David Johansson, Tobias Mattila, Martin Rudolfsson, Sofia Elg, Fanny Wilsborn och Carina Adrian.

Mitten: Anneli Magnusson, Matilda Dahlin, Elin Högberg, Hannah Adolfsson, Alisia Einer, Louise Backlund, Linda Dijkstra, Maja Salomonsson, Madelene Leonsson.

Främre raden: Ida Lynné, Simon Aronsson, Louise Björk, Alva Sjöberg, Meline Söderholm, Klara Mtuya, Johanna Backlund, Christian Aeylya och Thea Kihlstadius.

(Foto: atelje13.se)

Gula änglarna har funnits i 17 år. Det började med att allt fler hemlösa dök upp på kyrkexpeditionen i Stockholm där Ethel Dahlman var församlingssyster.

Tillsammans med väninnan Gudrun Anderson (från Sunne, änka efter Stikkan Anderson) började Ethel bege sig ut på gatorna med varm choklad och mackor.

– Vi köpte arbetskläder till oss själva, det råkade bli gula jackor. En dag följde DN med för att göra reportage. En av de hemlösa sa till reportern ”här kommer de gula änglarna”. Det namnet tog jag patent på, berättar Ethel.

Gula änglarnas säte är Östermalm. Ethel lovordar de välbeställda personerna som deltar i frivilligarbetet men säger att hon själv drivs av en annan kraft än dem. Hon föddes nämligen som oäkting och hemlös, och kan relatera till människor som har det tufft i livet.

Efter att ha flyttat runt bland släktingar fick Ethel en fast punkt hos sina morföräldrar i Tunge utanför Göteborg. Mormodern dog snart och morfadern anställde ett hembiträde som misshandlade den unga Ethel svårt. När hon 1947 fick komma till Ekshärad som sommarbarn, och blev erbjuden att stanna kvar hos den familjen, var valet inte svårt.

– Jag hade det bra första tiden. Sedan dog min fostermor i cancer och jag gjorde dessutom samma sak som min mamma – blev gravid i tonåren. Problemet var ju att det inte fanns preventivmedel på den tiden. Som tur var hjälpte familjen till mycket.

Ännu tuffare blev livet när Ethel efter en dans blev våldtagen av en man högt upp i samhällsskiktet. Hon vågade inte polisanmäla eller ens berätta det för någon. Till slut blev smärtan så outhärdlig att hon försökte begå självmord genom att ta tabletter. Hennes fosterpappa hittade henne dock i tid.

Efter det vände saker och ting till det bättre.

– Antingen faller man eller så blir man starkare. Min räddning var att jag blev arbetsnarkoman, jobbet höll mig uppe.

Jobbet, det var som sjukvårdsbiträde vid sjukstugan i Uddeholm. Ethel beskriver det sena 50-talets Uddeholm som en blomstrande plats med många tjusiga villor och flärdfulla fester. Hon utbildade sig sedan till sköterska i Filipstad och fick jobb som mottagningssköterska på provinsialläkarmottagningen i Ekshärad. 15 år blev hon kvar.

– På den tiden tog vi hand om hela människan på ett sätt jag inte tycker man gör längre. Vi gjorde hembesök och följde upp. Patienterna kunde ringa på de mest besynnerliga tider och på vintern fick vi åka skidor för att ta oss hem till dem.

I Ekshärad började hon intressera sig för den psykiatriska vården. Det var vanligt att psykiskt sjuka personer gömdes undan i hemmen. Ethel bestämde sig för att utbilda sig till mentalsköterska i Stockholm.

Då hade hon redan träffat forskaren och sedermera forskningschefen och överdirektören vid Försvarets forskningsanstalt, Ola Dahlman, som byggde upp en seismologisk station i närheten av Ekshärad. De gifte sig och makarna bestämde sig för att stanna kvar i huvudstaden efter Ethels utbildning. Hon fick jobb på Beckomberga mentalsjukhus.

Samtidigt innebar livet med Ola att Ethel tagit steget in i en helt ny värld, vilket inte var helt lätt. Som hans maka höll hon i stora middagar för UD:s och FOA:s räkning.

– Här kom jag från skogarna och åt plötsligt middag med framstående vetenskapsmän och kungligheter. Jag saknade många av deras kunskaper. Jag hade aldrig ens rest någonstans innan jag träffade Ola.

I Stockholm kom Ethel även att jobba som föreståndare på ett ålderdomshem och som församlingssyster i Oscars församling. Det var alltså på den sistnämnda expeditionen som Gula änglarna startade.

Numera är inte Ethel ute på gatorna och träffar hemlösa på samma sätt längre. Istället riktar hon in sig på att hjälpa unga människor att bli drogfria och komma tillbaka in i samhället. 2009 tilldelades hon Eldsjälspriset till Oscars Hirsch minne på en halv miljon kronor. I dagsläget har hon kontakt med 62 personer som hon med de pengarna hjälpt på olika sätt, bland annat genom att betala hyra, datorer och kläder.

– Jag är 76 år och jobbar all min vakna tid med ideellt arbete. Uppgiften skänker mig en sådan glädje att jag tänker fortsätta så länge jag bara orkar, lovar Ethel Dahlman – den gula ängeln.

Fotnot: Om allt som står i den här artikeln och mycket mer går att läsa i boken En gul ängel som Ethel och maken Ola skrivit. Den handlar om Ethels liv men är också en samhällsskildring. Släppfesten hölls i Filadelfiakyrkan i Ekshärad i våras.

Som vi tidigare berättat på Hela livetär Linnéa Grahn från Karlstad med på den marinarkeologiska expeditionen. Syftet är att leta efter Vega,den båt som upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld använde när han 1880 blev den första att ha seglat genom hela den dimmiga Nordostpassagen – det vill säga farleden norr om Europa och Asien mellan Atlanten och Stilla havet.

Efter Nordenskiölds bragd såldes båten och användes sedan till säl- och valjakt i Arktis, vilket hon ursprungligen var ämnad för. För 110 år sedan sjönk Vega med alla segel hissade i Melvillebukten efter att ha sprungit läck.

Resan till Grönland går via Shetlandsöarna, Färöarna och Island. Linnéa Grahn kommer att hålla kontakt med VF under resans gång (när de har tillgång till internet) för att berätta om äventyret. Förhoppningen är att finna Vega någon gång i början av augusti.

Makarna Bergqvist skulle åka till Paris på semester och ville se till att dela ut Alsters sockenblad först, en skrift som Erland är initiativtagare till. Mitt emot Ulvsby smådjurs- klinik längs 63:an svängde de in i en parkeringsficka. Hustrun Maj-Brith sprang ut med bladet medan Erland väntade i bilen med motorn igång. Sedan minns han inget mer.

Det gör dock Maj-Brith, som var på väg tillbaka när hon hörde en kraftig smäll. En bil hade kört på Erland bakifrån i full fart. Bilen med Erland i voltade ner i ett dike och hamnade på taket.

– Jag hoppade ner i diket och skrek ”Erland, om du lever, säg något” men det var helt tyst förutom hjulen som snurrade. Jag kan fortfarande höra hjulen när jag blundar, berättar Maj-Brith med tårar i ögonen.

Hennes make hängde i säkerhetsbältet och blödde från huvudet.

En annan bilförare, som sett olyckan i backspegeln, vände och rusade ut med mobilen i högsta hugg. Maj-Brith beskriver honom som en ängel.

– Han hade jobbat på Räddningsverket och skrek i telefonen att han behövde tre ambulanser med prio ett. Då förstod jag att han visste vad han snackade om.

De vackraste orden hon någonsin hört var när polisen strax efteråt kom till platsen och ropade ”tala om för frun att han lever”.

Erland flögs till Uppsala, där han direkt fick veta att han skulle bli rullstolsburen. Förutom att ryggraden knäckts hade den även förskjutits 22 millimeter. Från bröstvårtorna och neråt är han förlamad.

Först efter en vecka hade det sjunkit in.

– Då grät jag konstant i två dygn. Sedan bestämde jag mig för att flytta fokus. Istället för att tänka på allt jag inte kunde göra längre, skulle jag tänka på allt jag faktiskt kunde göra, säger Erland.

Det löftet har han hållit. Erland, som vigde hela yrkeslivet åt skolans värld, har alltid varit aktiv på fritiden. Han står bland annat bakom en seniorfilmklubb, midsommarfirandet på Tälleruds hembygdsgård och Alsters sockens bildarkiv – saker som han fortfarande är högst engagerad i. Dessutom är han ordförande i IOGT-NTO:s lokalavdelning Linnea.

– Redan tidigare var min devis ”det vill gärna bli bra”. Att jag är positiv i grunden har jag nytta av nu. Jag känner ingen bitterhet.

Snarare har han blivit mer medveten om vad som är viktigt i livet och känner ännu större tacksamhet för sin fina relation till hustrun, barnen och barnbarnen. Erland beskriver Maj-Brith som en möjliggörare. Hon stöttar, uppmuntrar och hjälper honom förbi alla hinder han stöter på.

– Jag har det så bra och lider med alla gamla som är ensamma, säger Erland.

Även hustrun påpekar flera gånger under intervjun hur tacksam hon är.

– Först kände vi tacksamhet för att han levde, sedan spred det sig till tacksamhet över att han kan andas och äta själv, och att han inte har förändrats som person. Det är fortfarande samma Erland med samma humor.

Makarna poängterar också hur bra professionell hjälp de fått hela tiden. Erland lovordar såväl Frykcenter rehabilitering, där han vistades i flera månader efter olyckan, som kommunen, som handikappanpassat villan i Ulvsby.

Varje morgon och kväll hjälper dessutom hemtjänstpersonalen Erland ur och i sängen, en procedur på runt en timme. På natten måste han vändas för att inte få liggsår. Han har accepterat att han inte kan sköta hygienen själv och tänker inte längre på det.

– Det är märkligt hur livet kan förändras på en sekund. Men trots allt fungerar vardagen nu också och begränsningarna kommer alltmer sällan. Jag har kvar samma mål som innan olyckan: att bli medlem i hundraårsklubben.

Fotnot: Ingen i den andra bilen skadades allvarligt. Föraren dömdes till 50 dagsböter à 50 kronor för vårdslöshet i trafik.

VF berättade om Karlstadstjejen Anna Planting-Gyllenbåga för drygt ett år sedan, i samband med att hon deltog i en föreläsning om funktionshinder. Anna läste upp dikter som hon skrivit. En hette Som en vit liten strumpa och handlar om hur det känns att vara en vit strumpa som hamnat i rödtvätten. Strumpan är inte längre vit men inte heller röd utan något mittemellan. Strumpan är naturligtvis en metafor för Anna själv.

Som en vit liten strumpa är också namnet på hennes debutbok som precis har släppts.

– Man kan säga att boken är en tvättinstruktion för strumpor. Det är inte riktigt en biografi, en faktabok eller diktbok utan en blandning, förklarar hon.

Underrubriken är Ett A-barns trottoarer. Anna är ett A-barn på många vis, inte bara på grund av sitt förnamn. Hon har diagnoserna Aspergers syndrom, Adhd och Atypisk Anorexi.

– Jag har inte levt tillräckligt länge för att skriva mina memoarer, därför kallar jag det för trottoarer. Boken handlar om saker jag trott om livet, tror om livet och om min tro på livet.

I boken får man följa Anna, från det att hon och tvillingsystern Jenny föddes för tidigt på Centralsjukhuset, fram till i dag.

Hon berättar om hur det är att känna sig annorlunda, hata förändringar och vara den som ingen riktigt förstår – men som ständigt tvingas (och tvingar sig själv) till anpassning. Och om hur allt slutligen rasar samman omkring en.

Eftersom Anna var duktig i skolan reagerade ingen, trots att hon grät och bönade om att slippa gå dit. Ett sätt att försöka kontrollera kaoset på blev att styra över matintaget. Hösten 2009 vägde hon bara 28 kilo och vid en rutinkontroll upptäcktes att hjärtat var på väg att ge upp. Hon blev tvångsinlagd och hamnade sedan på anorexicentret Capio i Stockholm.

– Där diagnostiserades jag med adhd och Aspergers syndrom. Det var också där jag insåg att jag hade ordets gåva och började skriva på boken.

Genom den hoppas hon kunna sprida bättre förståelse.

– Många verkar tro att ett liv med diagnoser är jävligt hela tiden men så är det inte. De positiva sidorna kommer inte fram när media rapporterar. Jag klarar av väldigt mycket men ibland behöver jag hjälp – egentligen som vem som helst. Diagnoserna styr inte mitt liv, säger Anna.

I dag bor hon i Stockholm, på ett behandlingshem för personer med autism. Hon är krönikör på en nättidning, har startat ett eget föreläsningsföretag och planerar att skriva fler böcker i framtiden.

– En positiv sak med diagnoserna är att min syn på livet nog är rakare än många andras. Om jag tycker om något så accepterar jag det – jag bygger till exempel mycket med lego. Jag har inget behov av att passa in i någon norm.

Mellan 2003 och 2011 skrev läraren Mats Parner essäer i VF varje vecka. Numera bidrar han mest med enstaka debattinlägg. Skrivlusten får han uttryck för på annat håll – sedan pensioneringen 2010 har han gett ut tre böcker. Den senaste kom i våras och heter Fallet Quick/Bergwall – analys av en vård- och rättsskandal. Boken blev till efter att Sture Bergwall kontaktat honom.

– Jag hade läst hans och hans brors bok Thomas Quick är död, och skrivit om den i VF. Sture hade några synpunkter på min text. Jag tyckte det var fascinerande att han hörde av sig och eftersom jag gillar att mejla skrev jag tillbaka.

De två hade sedan så gott som daglig kontakt i flera månader. Mats blev mer och mer intresserad av Sture Bergwall och ville försöka ta reda på vad som var sant. I sin bok går han igenom hela Thomas Quick-affären och även Bergwalls brottsliga förflutna med allt från rån till sexuella övergrepp på barn. Flera citat från mejlväxlingen finns med.

– Han ställde till ett elände för folk genom att ta på sig över 30 mord som han inte begått. Just hans mytomana drag resonerar jag mycket kring. Min slutsats är att de påverkats av alla mediciner han åt samt av psykoterapin han gick i under hela 90-talet.

I dag har Sture Bergwall brutit kontakten med Mats.

– Varför vet jag inte. Visst är jag ganska kritisk mot honom i boken, speciellt i mitt efterord, men han gav ju klartecken.

Förutom skrivandet har Mats Parner en annan stor passion och det är matematiken. Han har jobbat som lärare i drygt 40 år och har räknat ut att minst 90 procent av de 25 000 lektioner han hållit varit i just matte. Innan han beslöt sig för att bli lärare funderade han på att bli psykiater men kom inte in på läkarlinjen.

– Även om jag kommit in hade jag nog blivit ganska kortlivad där. Jag började faktiskt på Tandläkarhögskolan men hoppade av efter sex veckor. Jag är inte särskilt praktiskt lagd och gillade inte att titta i mikroskop och sådant hela dagarna.

Istället flyttade han till Karlstad och utbildade sig till lärare i matematik och samhällskunskap. Hans sifferminne har alltid varit välutvecklat och så småningom blev han även intresserad av matematikens historia. Den första boken han skrev handlar bland annat om den franske matematikern Évariste Galois, ett av de största matematiska genierna någonsin – trots att han dog i en pistolduell redan som 21-åring.

Större delen av yrkeslivet undervisade Mats på Komvux. Han säger att han trivdes ypperligt fram tills de sista 10, 15 åren.

– Då undervisade jag elever som fått IG på gymnasiet och var måttligt intresserade av matematik. Dessutom gillade jag inte att det blev alltmer administration och konferenser och mindre undervisning.

Nu när han är pensionär använder Mats sitt intresse för siffror till att lösa flera svåra sudokur varje dag. Faktum är att han har utarbetat ett system som kan lösa alla sudokur han tar sig an.

– Till och med Aftonbladets mördarsudoku på söndagar!

– Man tittar på hur det går till när vallokalerna öppnas, åker runt mellan lokaler och ser hur det går till när folk röstar, och är med vid sammanräkningen. Dessutom har några observatörer varit på plats i månader före valet och följt valkampanjen, och man lägger stor vikt vid hur kandidaterna har behandlats i medierna. Men vi ingriper aldrig, bara observerar och noterar. Vi är intresserade av procedurerna, inte av resultatet, säger Lennart Myhlback.

Observatörerna från OSSE (se faktaruta) har också först fått ett par dagars genomgång på hemmaplan, och väl på plats får de ett par dagar på sig före valet att förbereda sig genom att prata med valförrättare, kolla hur lång tid det tar att resa mellan olika platser, och så vidare.

– Och det är viktigt att tänka på säkerheten. Även om vi är inbjudna av regimen – annars skulle vi inte ens vara där – och i allmänhet blir väl mottagna så ska man ta säkerhetsfrågorna på allvar. Om det är dålig mobiltäckning får vi satellittelefon, exempelvis. Och man bör vara förberedd på att inte bo på något lyxhotell, eller något hotell alls, utan ha med sig allt man behöver, förklarar Lennart Myhlback.

– Men man utrustas alltid med tolk och bil med chaufför. Vill man se ett land som få turister besöker så kan man inte ha det bättre förspänt.

Observatörerna ska alltid jobba i par, helst en kvinna och en man, och en äldre och en yngre person. I Mongoliet bildade Lennart Myhlback team med en ung amerikanska.

I varje vallokal ska de fylla i ett formulär med iakttagelser av olika detaljer, och ett sammanfattande omdöme mellan ”mycket dåligt” och ”mycket bra”. Rapporten sänds så snart det går till OSSE-bevakarnas högkvarter, där alla rapporter från fältet sammanställs och utvärderas.

– Redan dagen efter valet publiceras en pressrelease, och den är egentligen det intressantaste. I den står vad som inte fungerat, säger Myhlback.

Senare kommer en längre rapport med till exempel förslag om lagändringar.

• Men bryr sig någon om observatörernas synpunkter?

– Ja, verkligen! Många av de här länderna har inga demokratiska traditioner och vill verkligen förbättra sig, och då kan de använda sig av våra slutsatser. Och oppositionen, och inte minst medierna, kan dra nytta av påpekanden om brister i hur de behandlas.

• Vill du resa ut igen?

– Absolut, det räknar jag med att göra.

Efter sovjetkommunismens fall infördes flerpartisystem också i Mongoliet, och valvinsterna har växlat mellan det före detta kommunistpartiet och det så kallade demokratiska partiet. Presidenten Elbegdorj kommer från det senare partiet, och återvaldes med knapp majoritet vid presidentvalet nu i juni.

– Tekniskt fick valets genomförande bra betyg av OSSE-observatörerna. Däremot fanns det en del övrigt att önska beträffande bland annat mediernas roll, och en alltför komplicerad vallag, berättar Lennart Myhlback.

Debatten i valrörelsen dominerades till stor del av gruvindustrins starka utveckling på senare år, som gjort att Mongoliet tillhör de länder i världen som har starkast ökning av sin BNP.

– Diskussionen handlade om hur man ska kunna behålla det ökade välståndet i landet. Många är rädda för kineserna, som öppnar nya gruvor och tar in kinesisk arbetskraft, säger Myhlback.

Hans och OSSE-kollegan Christina Lis bevakningsområde var landets tredje största stad, Darkhan, med omnejd, med en befolkning lite mindre än Karlstads. Han berättar att valkommittéerna dominerades av kvinnor. Anledningen till det är att det står i landets vallag att de ska bestå av offentliganställda, och i yrken som lärare och läkare arbetar mest kvinnor – eftersom de är låglöneyrken i jämförelse med männens arbeten i gruvindustrin.

– På många platser var det en enda man i valkommittén: ordföranden, som oftast var skolans rektor…

En av fördelarna med att vara valobservatör är att man hinner uppleva och lära sig en del om länder som man knappast annars skulle resa till, menar Lennart Myhlback.

– Många mongoler är fortfarande boskapsskötare, det finns tre miljoner invånare men 30 miljoner kor och får. Ett artigt sätt att hälsa på en mongol lär vara att fråga: ”Mår du bra? Mår din familj bra? Är dina djur feta?”, skrattar Lennart Myhlback.

– Om Sverige vet de väl ungefär lika lite som vi vet om Mongoliet. Vår chaufför frågade om vi har några träd i Sverige…

Resan har inte varit lätt, det blev en blåsig överfart från Island och det blev inget av planen att komma in till Grönlands södra östkust med dess vackra fjordsystem.

– Vi kunde se på iskartor hur kusten var blockerad, vi försökte ta oss igenom men det blev mer och mer is, säger Ola Skinnarmo.

Den luttrade äventyraren erkänner att det blev nervöst på båten när isen och dimman tätnade.

– Is ska man alltid vara nervös när man går i, och vara på alerten. Det vore trist att möta samma öde som Vega innan vi ens hunnit börja leta efter henne.

Linnéa Grahn håller med och berättar att isen inte var en kompakt massa, utan isflak i ständig rörelse.

– Det var som en gigantisk labyrint. Alla på båten stod på helspänn och försökte navigera oss ut ur isen. Det gick vägen men det var hemskt spännande.

Besättningen lyckades gå för motor söderut och ta sig ut ur isen för att sedan segla runt den.

De nådde Qaqortoq på Grönland i helgen och ska ta ombord forskare och utrustning inför nästa etapp då de hoppas nå Melvillebukten och kunna påbörja arbetet med att scanna av havsbottnen för att finna Vega. Linnéa, som varit på Grönland tidigare, men då på östkusten, poängterar hur Grönland – världens största ö – skiljer sig markant från kust till kust.

– På östkusten är det väldigt öde, här är det rena tätbebyggelsen, trots att det är flera dagar mellan orterna. Och det är märkligt att vara så långt hemifrån och inse att svenska fungerar bättre än engelska. Att komma in i butiken här är som att gå in i en dansk matvaruaffär, man förstår vad de säger.

Linnéa berättar om stormar och sjösjuka och hur hon ibland undrat vad hon gjort ombord på båten.

Men hon talar också entusiastiskt om klara dagar med stiltje då de sett späckhuggare, hur mystiskt det grönländska landskapet var när det avtecknade sig i dimman när de gled in mot Qaqortoq och i vilken spännande fas på resan de befinner sig. Men, på frågan om hon saknar den värmländska sommaren tvekar hon.

– Jag har väl saknat den någon gång när det varit rått och kallt. Men jag är väldigt mycket här och nu… Men jo, förresten, det är klart jag gör.

Släkten har skickat ett meddelande om hur det ska grillas vid Fryken, och dessutom saknar multi­-idrottaren träningen i de värmländska skogarna.

– Det blir inte så mycket cykel och löpning på båten, det blir mest ofrivillig balansträning.

Om två veckor kan expeditionen nå fram till Melvillebukten och påbörja sökandet efter det sjunkna skeppet Vega som Adolf Erik Nordenskiöld använde när han 1880 blev den första att ha seglat genom hela Nordostpassagen.

– Det här är en av mina större utmaningar, det är som att hitta ett frimärke på en fotbollsplan. Vi har ju ett Vasa-museum med en båt som seglat 300 meter som folk besöker, så det vore ju kul att få visa upp Vega, säger Ola Skinnarmo.

1967 bodde Kerstin Kohlström tillsammans med några vänner i ett hus i Los Boliches i södra Spanien. Tillsammans gav de sig ut på en längre resa på Europas vägar i en skåpbil av märket Bedford. Det blev en resa som kom att förändra Kerstins liv.

– Under resans gång fick jag syn på mig själv och lärde mig att stå på egna ben, säger Kerstin.

De var tre vänner som utgjorde kärntruppen, men som mest var de sju stycken som rullade fram i skåpbilen. Under resan – som gick genom Spanien, Frankrike, Italien och Tyskland – blev det många möten med olika slags människor, något som gav Kerstin många insikter och en känsla av ökad betydelse.

– Jag insåg att man kan leva på många olika sätt och att det ena inte är mer rätt än det andra. Att olika är normalt!

Men att komma hem igen som 20-åring och ta tag i livet var inte så lätt.

– Jag tyckte att det kändes jättesvårt, hur skulle jag klara livet med bara fyra veckors semester?

Så året därpå stack hon iväg igen, tillsammans med en vän åkte Kerstin bil i USA och tvärs genom Kanada. Längs vägen passerade de en skylt som det stod Woodstock på. Vännen berättade att det pågick en festival där och frågade om de skulle svänga av och titta.

– Men det var så blött och regnigt så vi åkte förbi. Jag brukar säga att jag inte ångrar något i livet, men att vi inte svängde av där ångrar jag nog.

Sedan återvände Kerstin hem till Sverige. Det blev studier, arbete, fyra barn och en hel del resor. Kerstin har mycket att berätta om, men den här berättelsen gör ett hopp fram till pensioneringen.

– När man pensioneras så går man över en osynlig gräns till ett kollektiv där folk blir försiktigare och räddare, som tant fick jag en känsla av att inte synas.

Genom att resa ville Kerstin göra sig synlig igen och försöka leva som hon själv vill.

– Därför bestämde jag mig för att åka ensam, jag ville vara med mig själv och försöka förstå vem jag var för 45 år sedan, innan livet tog tag i en.

Resan skulle gå i gamla spår, till samma platser som hon besökt som 20-åring. Hon tog ett flyg till Malaga men sedan blev det tåg resten av vägen.

– Med tåg kommer man nära och ser landet, det går långsamt och själen hinner med. Och sen är det billigt också! Mitt tågluffarkort gällde i 22 dagar och kostade ungefär 4400 kronor.

Första anhalten blev Los Boliches, där resan börjat för 45 år sedan.

– Då märktes tidens gång. Förr var det en liten fiskarby, nu var det uppbyggt och turistigt.

Kerstin lyckades hitta gatan som hon bott på, men inte huset.

– Det kändes lite ledsamt. Jag visste ju att saker skulle ha förändrats men nu var allt så kommersiellt. När jag var där första gången gick det åsnor på gatorna, nu fanns där en motorväg.

Sedan blev det en avstickare till Gibraltar. När hon var där i januari 1968 så stängdes gränsen på kvällen, vilket resulterade i att de blev fast där en natt. På sin blogg skrev Kerstin: ”Den här gången kom jag lätt genom tullen. När vi var unga och hippie­lika gick det inte lika lätt.”

– I övrigt var det sig ganska likt, förutom att det var färre apor där nu, men fler pensionärer.

Sedan gick resan vidare till Valencia, Madrid och Barcelona, Narbonne, Marseille, Genua och Rom. Barcelona och Madrid är två städer som Kerstin tycker mycket om, och trots en del förändringar så förblir de ganska lika, anser hon.

– Men vid spanska trappan i Rom var det inte ryggsäcksfolk längre, det var mer turistfamiljer.

• Är man mindre turist om man reser med ryggsäck?

– Jag kände det så i alla fall. När jag var 20 år var jag inte turist, jag var ute och upptäckte världen.

Sedan fortsatte resan till Munchen och sedan bar av tillbaka mot Karlstad.

• Fann du det du letade efter på resan?

– Jag tror det. Jag känner att jag kan, att jag törs och att världen inte är farlig. Det var grunderna som fick mig att resa förr. Jag har alla åldrar i mig nu. Men någon gång ute på resan när jag såg min reflektion i ett fönster så tänkte jag ”Vad är det där för en gammal tant?” Jag var så inne i gamla spår.

Det blev många reflektioner, något som det blev mycket tid till i och med att Kerstin reste ensam.

– Det är viktigt att kunna umgås med sig själv. Man blir till tillsammans med andra, men sen måste man fundera lite över vem man blev.

• Tröttnade du inte på sällskapet?

– Den frågan ställde jag till mig själv när jag vid något tillfälle märkte att jag blivit hes för att jag inte använde rösten särskilt mycket. Men nej, det gjorde jag faktiskt inte.

Att resa som tant är något som Kerstins blogg fokuserar på, där finns en del goda och roliga råd för den luffande tanten, samt personliga jämförelser med den första resan. Ute på luffen så märkte hon bland annat att en ensam tant med ryggsäck ofta upplevs som något suspekt.

– Jag granskades mest av jämnåriga kvinnor. Yngre människor ser en inte. I Rom tyckte några ungdomar att jag skulle flytta mig för att inte blockera utsikten vid Fontana di Trevi. Men jag kliver inte åt sidan.

Kenneth Thorstenssons historia är på sätt och vis ett fristående kapitel som kommer efter den historia som berättas i den musikaliska föreställning – På den anner sia vika – som han skrev och framförde när Arvika firade 100-årsjubileum och som nu ska spelas igen.

– Sist när skulle vi framföra den i Rackstamuséet så kom folk i kavaj och klänning, det var märkligt och kändes högtidligt.

Föreställningen slutade med stående ovationer.

– Man vill ju gärna veta vad man gjorde rätt, så att man kan göra om det igen, menar Kenneth som oroar sig lite för att kunna fylla berättarladan i Rottneros på tisdag. I kväll i Glava går det lättare tror han, dit åker antagligen arvikapubliken. Men det är något annat han oroar sig för nu.

– Ja, jag har ju fått ett pris, och jag förväntas nog hålla tal. Det är nästan så man funderar på att tacka nej, säger han med ett snett leende.

Motiveringen till priset ­lyder: Kenneth har betytt en skillnad genom sitt mångåriga musicerande och med den tonsatta berättelsen På den anner sia vika, som är en hyllning till Arvika och människorna i staden vid dess 100-års jubileum.

Kenneths musikal­iska gärning är verkligen mångårig, redan som 11-åring började han spela gitarr, sjunga och uppträda.

– Min pappa, som det berättas om i ”Vika” gick i Ingesund, mamma bodde i Dottevik och hon ville väl helst ta sig därifrån. De hade följe, men när morsan blev på smällen så stack han. Han höll på med musik och jag tror att en anledning till att jag ville synas och komma med i tidning och så på den tiden var så att han skulle få syn på mig, berättar Kenneth.

– Men sen träffade mamma en ny man, en bra människa som tog ansvar för mig också, så jag hade en pappa.

Men historien om försvinnande fäder är ett tema som återkommit i Kenneths släkt. Han berättar att det finns en släktkrönika där det nästan bara är kvinnor som omnämns, och som har fått ta hand om de stora familjerna ensamma.

– Det är nästan som att det har vilat en förbannelse över släkten, det kallas väl fattigdom. Jag brukar säga att folk har rötter, men i min släkt har vi bara haft morot, skämtar Kenneth, som ser det som en personlig bedrift att hans barn har fått växa upp med en pappa.

Han poängterar att det är viktigt att det finns någon där under ungdomsåren som kan sätta ned foten ibland.

• Gick det vilt till när du var ung?

– Ja, det gjorde det väl. En del vänner gick det värre för, vissa sitter där ute nu, säger han och nickar mot Arvikas torg innan han tillägger: ”Men jag hade ju musiken, en äldre bror till en vän lyssnade på Bob Dylan och Joan Baez, det blev min inkörsport.”

Och musik blev det. En viktig händelse för hans musikerbana inträffade på ett sommarläger i Kil.

– På vänsterkanten fanns det såna förr. Jag hittade en gammal bok där, med arbetsdikter av bland annat Emil Kléen och Fabian Månsson som jag tonsatte och spelade, det var väldigt uppskattat. Jan Myrdal och Gun Kessle var där och de uppmuntrade mig att spela in de där låtarna.

Dessutom satte de den unge musikern i kontakt med Oktober-förlag som gav ut skivor. Inte långt senare drog Kenneth – som nu var 21 år – till Stockholm och arbetade på förlaget medan de spelade in hans debut-LP som kom ut 1976 med titeln Ack Värmland...

Skivan skapade en del lokalt rabalder, bland annat blev Kenneth mordhotad över telefon för att ha ”hädat” på titelspåret.

– Så tyckte en del att man inte fick göra med Värmlandsvisan.

Låten är en svängig variant av den välbekanta visan, men där texten traditionellt går ”Ja där vill jag leva” sjunger Kenneth:

Där storbolaga härjer,

å skoningslöst går fram,

finns inte kvar en bösske,

å ännu minner en stam.

Allt ä stille å öde

såm på månen.

På skivan varvas politiskt laddade spår med humoristiska visor. De flesta har Kenneth skrivit själv, men Parians fest av Emil Kléen finns med och även ett spår med titeln Vi gir aldri åpp, som har lånat musiken från John Fogerty’s, Have you ever seen the rain? Alla låtar är skrivna på värmländska.

– Ja, jag brukar säga att svenska är ett fattigt språk, det blir enklare på värmländska.

Men fokuseringen på den miljöförstöringen i titelspåret kom från början ur en annat uttryck än musik eller text.

– Jag hade tjatat mig till ett jobb av Folket i bild, att åka upp till norra Värmland och göra ett reportage i form av en tecknad serie om nedläggningen av en spånskive­fabrik.

Där träffade Kenneth bland en komminister.

– Vid Norra Ny församling, tror jag det var. Han var riksdagsman för Vänsterpartiet, alltså både komminister och kommunist. Han hade skrivit ett manifest om rovdriften i norra Värmland, gällande både arbeten och natur. De besprutade och gjorde enorma kalhyggen där uppe.

Mötet gjorde intryck och så blev låten till.

Efter att skivan kom ut så fick Kenneth spelningar och bildade bandet ­Arvika gammeldans­orkester, som ett tag var ett slags husband åt den värmländska miljö­rörelsen. Orkestern bytte snart namn till AGO för att på senare år kalla sig Södra Åkeriet. De har släppt två skivor tillsammans, Rackartyg, från 1978 och Musik från helvete, från 1980.

– Vi har spelat dansmusik från jordens alla hörn, berättar Kenneth och tillägger: ”Skådespelaren Stig Torstensson sa en gång att Södra Åkeriet spelar dansmusik för folk som inte kan dansa, det var menat som beröm, han var nämligen inget vidare på att dansa själv, men rolig var han!”

Av de nio personer som orkestern består av i dag så är sex stycken orginalmedlemmar och fyller 37 år tillsammans i år.

– Jag skissar på ­något­ till 40-årsjubileet, jag hade tänkt göra en odyssé på cykel ned längs Klarälven från Långflon och samla på mig berättelser längs vägen.

1980 flyttade Kenneth till Stockholm för att kunna vara nära sina barn – som flyttade dit med hans före detta fru – och för att utbilda sig. Innan dess arbetade han på gjuteriet i Arvika där han var fackligt aktiv med fokus på arbetsmiljöfrågor och intresserade sig för vad som framställdes där.

– Det där kommer från en föreläsning som jag var på när jag var 19 år som kom att förändra mitt liv. Rudolf Broby Johansen – en marxist – talade om arbete i konsten. Och sen kom livet mycket till att handla om det, innehåll, vad man gör när man jobbar.

Kenneth gjorde sig illa på gjuteriet och sadlade om och blev snickare istället,

– Och där är det ju bara innehåll.

I dag jobbar han inom omsorgen, som lärare i snickeri för människor som lever med psykiska funktionsnedsättningar.

– Min idé är att man lär sig genom att göra, genom kroppen så att säga. Precis som när man lär sig simma eller cykla – fast med handverktyg. Och det blir väldigt fina saker.

Han har en magister i idéhistoria och har läst handikapp-kunskap ur ett idéhistoriskt perspektiv.

– Snickeri och filosofi, ”hövve å hänner”, jag antar att man behöver lite av varje.

Humorn är ständigt närvarande, fast det märks att det finns ett engagemang och ett allvar bakom leendet. Det skulle kunna sägas vara typiskt för Kenneth att blanda humor och allvarliga ämnen, som han gjorde redan på sin första skiva då varnande ord om ­nyfascism i Johan Perssons vise varvas med till exempel en Föllervise på bränne brögga, en midsommarklassiker som börjar:

På messömmeraftan netta­tjuetre, sö puttser jä skonna å kammer mett hår.

Ja ha vädre kåsstymen i dagera tre, ö köppt mä en liter åttå äkta Å-dö-ve.

– Men jag har en sentimental ådra också, berättar Kenneth. Ur den öser han till det nya projektet ”Mörkret” där versraderna kan låta så här ­muntert:

Å håra´din glesner,

å tankera å

Gir´sä alldeles tå ätter

hänner

Föresatser, dä har vi

bå store å små

men di går tongt,

som en gammel ardenner

Men i dag är han alltså aktuell med föreställningen På den anner sida vika, som är ett slags släktskröna, där Kenneth menar att det är bäst att understryka skröna.

– Det är inte min ambition att berätta Arvikas historia, men en del som är med i berättelsen lever och verkar här fortfarande. Jag ville berätta om min mamma, om hennes drömmar och besvikelser. Och om släkten, om längtan bort, och – om man vänder på det – längtan hem igen.

Vi går från torget ned mot Kyrkviken, på vägen hejar Kenneth på folk till höger och vänster.

– Efter den första skivan har jag för mig att det gick ett reportage i Värmlands Folkblad där jag sa att det händer något i kroppen när jag går över stadsgränsen, och att jag aldrig skulle lämna Arvika, det har jag fått äta upp.

Hemlängtan finns i honom också och den växer på sommaren och hösten, när svampen växer i skogen. Han har letat efter ett sommarställe, men tycker att priserna drar iväg.

– Och jag vill inte ha något skrotställe, jag är ju snickare och vet att det bara blir arbete.

Han blir stående framför det glittrande vattnet i kyrkviken.

– Det här är Sveriges innersta hamn, härifrån kan man med båt ta sig till Göteborg och därifrån till Southampton och vidare till Amerika. Men resan börjar, eller slutar här, säger Kenneth och blickar ut mot den andra sidan viken.

I kväll blir det introduktion vid sex, själva föreställningen börjar vid sju, hälsar Kenneth.

Ulrika säger att hon ägnat många år åt att gå runt med knytblus och veckad kjol för att uppfattas som vuxen.

– Nu när jag ÄR vuxen behöver jag inte bete mig så himla vuxet hela tiden. Det måste inte alltid vara städat hemma och hänga nya gardiner i fönstren. Det är viktigt att försöka stänga av hjärnan ibland.

Det gör hon till exempel genom att spela candy crush på mobilen, se en hel box med The Wire, gå på dubbelbio en söndag, vara ute och springa eller umgås med vännerna.

– Däremot är det inte min grej att pyssla i trädgården!

Ulrika växte upp i en familj som flyttade runt mycket, de bodde i Göteborg, Kalmar och Skara. Pappa Hans jobbade inom industrin, var driven och ville ofta byta jobb. När Ulrika började högstadiet kom de till Karlstad. Några år senare flyttade föräldrarna vidare till Örebro. Ulrika stannade och läste på högskolan.

Hon funderade på att bli präst eller skådis, ­innan hon bestämde sig för att gå kommunikationslinjen. För att komma in krävdes toppbetyg. På den tiden kunde man få arbetslivspoäng om betygen inte räckte till, så hon bestämde sig för att jobba några år först. Hon arbetade som hemsamarit och åkte sedan till England som barnflicka.

Att bli chef och få vara en del av besluten har alltid lockat henne, det märktes redan under perioden som hemsamarit då hon snabbt utsågs till vikarierande gruppledare.

– Jag har haft förmånen att leva i en miljö med väldigt lite jante. Familj och vänner har alltid sagt ”kör”. Man måste våga tro på sig själv och inte vara rädd för att misslyckas.

Två år efter studenten kom hon in på kommunikationsutbildningen. Tanken var att flytta till Göteborg efteråt. Den 24-åriga Ulrika tecknade en prenumeration på Göteborgs-Posten och sökte alla informatörchefsjobb som fanns.

Något Göteborg blev det dock aldrig. 1986 träffade hon kärleken Anders Peterson, bandyspelare som också drev sport­butiker.

– Om jag skulle leva med honom var förutsättningen att jag stannade i Värmland. När vi fick barn ville jag heller inte vecko­pendla. Det är inget val jag ångrar, det har varit fantastiskt att få bo och verka i Värmland och ändå ­kunnat utvecklas.

Ulrika började jobba som informations­sekreterare och senare informationschef på Värnpliktsverket i Karlstad. En bra skola, säger hon.

– Det var bara jag och militärerna där. Det som räknades var vad man sa, gjorde och levererade.

Hon påpekar att det var ett kul jobb men hon längtade efter att vara en del av affärerna, inte bara informera om dem.

Efter att ha studerat marknadsföring på kvällstid fick hon jobb på kortföretaget Pictura, med ansvar för deras designstudio, innan hon fortsatte till Handelskammaren Värmland, först som projektledare och sedan som vice vd. Även under mammaledigheten jobbade Ulrika 25 procent. Hon konstaterar att hon alltid hållit på med många saker samtidigt.

• Du har gjort karriär och din man driver flera sportbutiker. Hur har ni fått ihop familjelivet?

– Vi är väldigt generösa mot varandra. Förutsättningen är att man vill ta del av varandras världar. Jag har inte haft någon egentid förrän nu när barnen är stora och Anders är den som vårdat sjuka barn mest. Det går ju att få ihop det på något sätt, även om det dåliga samvetet ständigt är lite närvarande.

Många blev nog förvånade när Ulrika inte tog över som vd för Handelskammaren efter Ulf Ljungdahl, trots att hon vid den tidpunkten redan börjat på VF som försäljningschef. Istället tog hon klivet upp som vd för VF.

– Jag har aldrig slutat ett jobb för att jag vantrivts. Varje gång har det varit som en skilsmässa, en sorg. Men jag har haft behov av att göra något nytt och röra mig mellan olika branscher, och har hoppat på de tåg som åkt förbi. Jag hade varit på Handelskammaren i sju år, varför blir folk förvånade om man vill göra något annat då?

Lockelsen med VF var att få göra raka affärer. Ordet rak är också ett ord hon använder för att beskriva sin ledarstil.

– Jag är rak och tydlig. Självklart är det fruktansvärt arbetsamt att behöva informera om förändringar när det handlar om människors liv, särskilt när man vet vad deras barn heter och vart de ska på semestern. Men att inte göra något när det behövs är ännu värre. Det viktiga är att jag kan vakna varje morgon, se mig i spegeln och känna att vi tagit ett beslut jag kan leva med.

• Värmland ligger i bott när det gäller antalet kvinnliga chefer. Vad bör göras på den fronten?

– Det är väldigt tråkigt och jag frågar mig med förvåning varför vi inte har kommit längre med att få in kvinnor i ledningar och styrelser. Men det börjar inte där. Den som anordnar seminarium måste besluta att hälften av föreläsarna ska vara kvinnor, den som gör tidning att hälften av bilderna ska vara på kvinnor, den som rekryterar att båda könen ska finnas med i slut­intervjuerna.

– Vi måste tillsammans bestämma oss för att göra något åt det, för ingen ska komma till mig och säga att det inte finns några kvinnor att välja. Det irriterar mig lite när folk säger att kvinnor måste ta större plats. Varför ska ansvaret läggas på oss?

Expedition Vega med Ola Skinnarmo och ­Linnéa Grahn, från Karlstad (som VF har följt från starten av expeditionen) har efter en och en halv månads färd nått fram till orten Upernavik långt upp på Grönlands västkust. Nu är det bara ett dygns resa till platsen där skeppet Vega sägs ha sjunkit.

Två forskare, varav en är svensken Martin Jacobsson ansluter här till expeditionen för att leda sökandet under vattnet.

– Det är som att leta efter ett frimärke på en grusplan, i mörker, säger Ola Skinnarmo och tillägger sedan: ”Hittar vi inte Vega så framstår väl jag som ett fån, men då får i alla fall Martin nytta av den data vi får av att söka av havsbotten för att få kunskap om inlandsisens tillbakadragande”.

När VF når expeditionen så är de i färd med att montera ett ”multibeam sonarsystem” förskepps på båten Explorer.

– Ett väldigt avancerat ekolod, utrustning för miljontals kronor, förklarar Ola.

Isfjorden vid Upernavik sägs producera lika mycket isberg per dag (omvandlat till vatten) som New York förbrukar på ett helt år. Ola fick känna på hur det är att stöta på ett isberg – då han körde på ett som var dolt under ytan – med en gummibåt häromdagen. Resultatet blev en ”frisk simtur” och två försvunna kameror.

– Även i god sikt kan det vara vanskligt att navigera i dessa enorma mängder is, poängterar Ola.

Linnéa Grahn håller med.

– Det går inte att förstå mängden is, vi får passa båten hela tiden för mindre isberg driver till och med in i hamnen.

Linnéa ska vara med ombord och bevaka sökandet efter Vega.

– Man vill inte missa chansen att vara med när Vega upptäcks!

Hon berättar att fokuseringen nu har flyttats från segling och naturupplevelser till det tekniska. Utrustning kontrolleras, monteras och kartor passas.

– Och vi kollar väderprognoser stup i kvarten. Det måste vara lugnt för att vi ska kunna använda utrustningen. Just nu ser det bra ut och vi håller tummarna för att det ska hålla i sig, säger Linnéa Grahn.

Ann-Marie Gustafson föddes 1947, hennes far drev Mattssons järnhandel i Grums, och alla visste vem ”Mattssons tös” var. Under barndomsåren så spelade Grums ishockey i elitserien och det roligaste hon visste var att gå och se matcherna.

– Det byggdes en ny arena som rymde 7 000 besökare. Det bodde bara 4-5 000 människor här, men när det var match så var det ändå fullsatt!

Men när Ann-Marie blev större, så kändes Grums allt mindre.

– Det var en underbar plats för ett barn, men otroligt tråkig för en tonåring.

Efter sjätte klass så började hon ta skolbussen in till Karlstad där hon gick på flickskola. Sedan följde fyra år på Sundstagymnasiet då hon bodde inackorderad.

– På den tiden skulle jag vara väldigt djup. Jag läste Jean-Paul Sartre och Francoise Sagan, pluggade filosofi och sen hängde vi på Munken, det var stället som gällde då.

Sista gymnasieåret bodde Ann-Marie ovanför Österbergs järnhandel i Haga.

– Den vintern var det mycket snö! Det bodde en pojke på våningen under mig, vi satt där nere och rökte och lyssnade på Flickan från Ipanema som kommit ut då. Utanför täckte snön fönstren och vi sa att vi aldrig skulle uppleva en svensk vinter till.

Ann-Marie var trött på att studera och drömde om Sydamerika. Att flytta tillbaka till Grums och arbeta i järnhandeln var det inte tal om.

– Mamma var en tidig förespråkare för kvinnors självständighet. Hon kom från ett fattigt hem och jobbade sig upp inom butiksvärlden. Hon gav mig och min syster Kerstin större ambitioner, vi visste att vi hade hela världen framför våra fötter.

För att komma närmare sina drömmar så reste Ann-Marie till Malaga direkt efter studenten för att jobba som barnflicka och lära sig spanska.

– Det var spännande, men att vara barnflicka var ingen karriär, man var ju låst till hemmet…

Hon återvände till Sverige och gick en Hotell-­sekreterar-kurs på Stockholms handelsskola samtidig som hon läste spanska på universitetet. Det ledde henne till att driva en bar på Teneriffa i några år och sedan provade hon lyckan i England där hon arbetade på hotell och som reseguide. Men när hennes mor fick en hjärnblödning så återvände Ann-Marie till Grums, och jobbade ett år i Järnhandeln.

– I juli 1976 sålde pappa affären. Bakom byggnaden stod en gammal skåpbil, en Amazon. Jag köpte den av honom för 350 kronor, sydde gardiner och inredde den.

Sedan tog Ann-Marie bilen över till London och hämtade väninnan Sheilagh.

– Hennes familj hade emigrerat till Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), och vi tänkte att vi skulle emigrera vi också.

De körde genom Europa, mot Afrika, men oroligheter i Sudan och en bojkott mot Sydafrika ställde till det både landvägen och till sjöss. De tog en färja från Brindisi i Italien till Alexandria i Egypten. Därifrån skeppade de bilen mot Mombasa i Kenya medan de själva packade sina ryggsäckar och fortsatte med buss.

På en pråm på väg över Lake Nasser mötte hon en amerikan vid namn John Gustafson, vars farfars far hade emigrerat från Skede socken, själv var han uppvuxen i New Mexico.

– Han bjöd på rom och mangojuice. Han verkade trevlig, men det blev inte mer med det just då.

Ann-Marie och Sheilagh fortsatte mot Kenya, på vägen passerade de genom Etiopien eftersom ”The green monkey disease” härjade i södra Sudan och området var avstängt för utlänningar...

– Missionärer som varit där hade tynat bort och dött. Jag tror att det var Aids som var orsaken, ­berättar Ann-Marie.

I Etiopien var det upprors­tider. Haile Selassie var nyss störtad från makten och på gatorna var det fullt av kubanska soldater som skulle hjälpa diktatorn Mengistu att instifta en marxistisk stat. Den sista kvällen i huvudstaden Addis Abeba så var Ann-Marie och Sheilagh ute på nattklubb med några killar som jobbade på resebyrån som de använt sig av.

– Det var jättekul, i Etiopien dansar man mest med axlarna, inte med höfterna som vi gör.

Efter midnatt rådde utegångsförbud på gatorna, halv tolv fick tjejerna skjuts tillbaka till hotellet där de möttes av två beväpnade, kubanska ­soldater.

– De var fulla som as och ville ha pengar av oss för att vi brutit mot utegångsförbudet. Vi vägrade, klockan var ju inte tolv ännu! Men medan vi stod där och dividerade så hann det bli midnatt, och plötsligt siktade en av soldaterna på oss. Jag tog ett steg mot hotellets dörr när jag hörde Sheilagh skrika ”Ann-Marie, stop!” En pansarvagn hade rundat ett hörn och nu stod även en maskingevärsskytt och siktade mot mig.

Inga skott avlossades men de båda resenärerna blev förda till ett fängelse.

– Vi hamnade i ett stort rum som var fullt med folk. Vi blev beordrade att sitta, stå, sitta, stå. Plötsligt blev det en rörelse i folkmassan och jag knuffades mot en dörr som jag inte vet vart den ledde.

Vänninan såg att Ann-Marie höll på att trängas ut ur rummet och skrek: ”What are you doing to my friend!?”

– Då lugnade det ner sig och när morgonen kom så släppte de oss. Men där var det nog på väg att bli riktigt farligt, om vi blivit kvar där i fängelset så hade ingen märkt det. Vi hade tidigare på kvällen sagt farväl till alla och att vi skulle lämna landet, säger Ann-Marie.

Resan fortsatte till Mombasa, där de fick vänta på att bilen skulle anlända. Och vänta... Tre månader tog det innan bilen dök upp, och då först efter att Ann-Marie fått hjälp av den svenske konsuln i landet.

– Då stod den helt plötsligt där på kajen och startade på första försöket. Någon hade tagit våra underbyxor, skor och kassettband, men det spelade ingen roll.

Samtidigt anlände John Gustafson tillsammans med en vän till Mombasa. De skulle till Sydafrika och frågade om de fick åka med i bilen.

– Att dela resekostnaderna verkade som en bra idé. Vi sa att vi skulle prova en vecka tillsammans och drog ut och campade. Det visade sig vara rätt bra att ha med två killar. Vi fick större rörelsefrihet med dem i sällskapet.

De bestämde sig att fortsätta resa ihop och körde ned genom Tanzania och campade i de stora djur­reservaten där.

– En natt hade vi lejon utanför tälten. Det var fantastiskt att höra dem ryta där ute, men den natten sov jag i bilen.

De reste tillsammans i sammanlagt fem månader och under den tiden blev Ann-Marie och John ett par.

1979 flyttade de till USA, där de gifte sig. Sedan påbörjades ett mönster som skulle hålla i sig i 25 år. Nya jobb ledde John till nya platser, och Ann-­Marie följde med.

– Först blev det Singapore, där föddes vår dotter Sigrid 1983.

Året därpå bar det av till Houston, där Ann-Marie läste på universitetet och blev auktoriserad revisor. 1984 föddes hennes andra barn, Christine. Fem år senare förde Johns arbete familjen vidare till Aberdeen, Skottland.

– Jag flyttade under protest, för jag trivdes bra i Houston och hade ett riktigt jobb med utvecklingsmöjligheter. John fortsatte ju sin karriär, men jag var ju alltid lokalanställd, så vid varje flytt så fick jag börja om. Och ett nytt jobb i ett nytt land innebar alltid ett steg tillbaka. Från början var målet att jag skulle tjäna nog för att John skulle kunna vara hemma med barnen. Han gillar inte att jobba, men det gör jag.

De bodde sex år i Aberdeen och Ann-Marie arbetade sig upp till gruppledare på ekonomiavdelningen på ett amerikanskt oljebolag.

– När det var snö så åkte vi skidor och på somrarna började vi åka hem till Sverige.

Ann-Maries pappa hade köpt en tomt i Sundhult, utanför Grums 1949 och byggt en stuga där.

– Den har varit det konstanta genom alla flyttar, för barnen och för oss.

1995 flyttade familjen till Singapore igen. Där kom Ann-Marie i kontakt med Swea, som är en organisation för svenska kvinnor som bor utomlands.

– Jag ville att barnen skulle lära sig svenska. Det gäller att få ett sammanhang med språket, genom Swea blev det luciafirande, julfester, Alfons Åberg och Pippi Långstrump.

Ann-Marie blev ordförande för Swea i Singapore och jobbade på SE-banken där.

– Det är det enda svenska jobbet jag haft förutom Mattssons järnhandel!

Två år senare bar det av till Perth på Australiens västkust.

– Där fick jag det bästa jobb jag haft, jag arbetade med internrevision för Australiens största oljebolag.

• Hur är det att jobba inom oljeindustrin?

– Det beror helt på bolaget, en del stora oljebolag är utmärkta företag, de har pengar nog för att se efter miljön, utbilda lokalanställda och så vidare. Men när den mesta oljan är utvunnen så säljer de verksamheten till mindre bolag som har mindre omkostnader, och då blir det ofta sämre. Staten måste se till att reglerna följs, med ordentliga böter som det inte lönar sig att ignorera. Där har Norge gjort ett utmärkt jobb.

Bolaget som Ann-Marie jobbade för i Perth startade ett dotterbolag i Kenya 2005 och Ann-Marie blev finanschef. Och nu var det äntligen Johns tur att bli medföljande.

– Det var ett jättekul att starta upp ett bolag från början, och John älskade att inte behöva gå till ett kontor varje dag.

Vid 60 års ålder så la Ann-Marie karriären på hyllan och flyttade tillbaka till Perth där de blivit kvar sedan dess, åtminstone med den ena foten. För vid det laget hade hennes far gått bort och Ann-Marie ärvde stugan i Sundhult som nu var gammal och möglig.

– Jag lät bygga ett nytt hus och dra in vatten och avlopp. Det här är min svenskhet, den ville jag absolut ha kvar, säger Ann-Marie där hon sitter på verandan med utsikt över Vänerns skärgård.

– Stugan och Swea har hjälpt mig att behålla min svenskhet. Men framförallt är jag värmlänning, det är jag stolt över. Värmland är det bästa med Sverige, inget knössel, inga märkvärdigheter och det är så skönt!

Anne-Marie är numera vice ordförande för Swea international. Hon sköter om trädgården i Sundhult där det även fiskas och byggs på gillestugan – till barnbarnen som är på väg. När vintern kommer åker Ann-Marie och John och bor i ett radhus i Perth.

– Så för oss är det sommar jämt!

Det är juni och utanför blåser snöflingorna horisontell mellan de färgglada barackliknande husen i Longyearbyen.

Folk som bor på Svalbard skämtar om att det är vår i juni, sommar i juli, höst i augusti och vinter under resten av året. Under två månader ser man inte solen alls, under tre månader har man midnattssol och resten av året är det mer eller mindre skumt.

– Mörkertiden här är inte värre än i Sverige på vintern. Där är det mörkt när man går till jobbet och mörkt när man kommer hem, så jag reagerade inte så mycket när jag kom hit. Man märker ganska snabbt om man inte klarar av mörkret och det är inte ovanligt att folk som kommer hit åker hem efter några månader, säger Tomas.

– Man kan känna sig lite trött och seg ett tag i början när man knappt ser solen, men sedan släpper det och jobbar man måste man ju komma upp och hålla sig till rutinerna ändå. Och mörkret är skönare än när det är ljust hela tiden, det är mera avslappnat då, säger Lisa.

I februari skymtas solljus och i början av mars ser Longyearbyborna för första gången solen över horisonten och då brukar det varje år hållas en festival.

– Att gå från mörker till ljus kan vara lite stressande, särskilt när det är ljust när man ska sova, säger Tomas.

Men där kommer förklaringen till folien: foliepapper som klistrats upp på rutorna med hjälp av vatten och diskmedel stänger effektivt ut allt oönskat solljus.

Tomas och Lisa kom hit första gången 2007 för att sommarjobba. Tomas, som då studerade till bergingenjör vid Chalmers, hade en studiekamrat som varit här tidigare och han frågade om Tomas var intresserad av att följa med.

– Första intrycket var att det var tufft och annorlunda. Det var lite av High Chaparal-stämning med alla gruvarbetare, säger Tomas och skrattar.

När de åkte upp i juni hade Tomas arbete i Svea gruva och Lisa chansade och följde med, utan att ha klart med något arbete.

– På sommaren är det ganska enkelt att få extrajobb och inom några dagar hade jag fått jobb i butik, på restaurang och kafé. Det var lätt att lära känna folk och det blev en fin och rolig sommar, men då trodde jag aldrig att vi skulle återvända hit, säger Lisa.

Men det visar sig att man aldrig ska säga aldrig, för nu har hon bott här i snart två år.

2008 återvände Tomas för att göra sitt examensarbete och senare fick han jobb i Svea gruva. De första tio månaderna han var där var Lisa kvar i Sverige och gjorde klart sin utbildning till tandsköterska. Sedan flyttade hon också upp.

Gruvföretaget ordnade med både frakt av deras bohag och boende. Nu bor de i en fyra mitt i staden.

Först jobbade Lisa som köksassistent i mässen på Svea gruva, men fick även extrajobb i butik och på restaurang. Just nu är hon mammaledig. För tio månader sedan föddes sonen Nico, i Tromsö.

– Sjukhuset här är mer som en vårdcentral och när man är gravid får man välja vart man vill föda barnet. Jag valde Tromsö för att det är närmast och två veckor innan beräknad födsel åkte jag ner och Tomas kom några dagar senare.

Och där fick de vänta, eftersom Lisa gick två veckor över tiden. Men till slut kom han till världen, lille Nico. Nu är han en pigg, glad och nyfiken kille som fick både norskt och svenskt personnummer.

När han blir ett år ska han börja på daghemmet som ligger precis mitt emot huset.

– Det är bra att bo här. Det är ett lugnt och tryggt ställe och nära till allt. Folk är väldigt öppna och jag trivs väldigt bra. Ibland kan det kännas litet och isolerat, men då kan man åka bort, säger Lisa.

– Jag kom ju hit på grund av mitt jobb och det är ett bra ställe att jobba på. Jag har tidigt fått göra många olika saker som jag inte hade fått chans att göra i Sverige. Svalbard är också ett bra ställe att bo på. Jag trodde inte att jag skulle trivas så bra i en liten stad, säger Tomas.

Margot Wallström är nyss hemkommen till Värmland och Hammarö efter en vistelse i Lappland, där hon har ett sommarställe.

– Där kan man höra tystnaden, bada och plocka hjortron. Att plocka bär och sånt – tålamodskrävande saker – är den bästa formen av avslappning, jag har blivit smått besatt av det.

Om Margot Wallströms politiska arbete har det skrivits flitigt och i biografin om henne, som kom ut för drygt ett halvår sedan, behandlades även uppväxten och till viss del hennes privatliv. Hon var till att börja med motsträvig till idén om en biografi och fokuserar hellre på nuet och framtiden, men säger att vissa av hennes uppdrag går det inte att glömma...

Efter ett långtgående arbete inom EU var det tänkt att Margot skulle flytta hem och varva ner. Men 2010 utnämndes hon av Förenta nationernas generalsekreterare till att bli särskild representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och konflikter.

– Jag hade kämpat för att skapa posten och när jag fick chansen att söka jobbet så kände jag att jag var tvungen att ta den. Det var ett jobb som kändes viktigt, väldigt frustrerande men också väldigt meningsfullt. De enskilda människoöden jag mötte tänker jag fortfarande på varje dag, ibland känns det som om jag övergett dem.

Uppdraget varade i två år, sedan flyttade hon hem till Sverige – det var ett löfte till familjen. Men Margot har inte släppt arbetet helt och hållet, hon håller fortfarande ett öga på arbetet i FN och är själv verksam mot sexuellt våld mot civila i konflikter genom olika projekt och föreläsningar.

Hon vill inte påstå att hon har varvat ned så mycket sedan hon flyttade hem, men är nöjd med hur saker är nu.

– Min livskvalité är fantastisk. Jag planerar min arbetstid själv och kan röra mig mellan Stockholm och Värmland som jag vill. Jag är mer erfaren, kan förlita mig på min rutin och är säkrare på mig själv. Egentligen är man som bäst nu.

• Har du några planer på att arbeta kommunpolitiskt igen?

– Nej, det har jag inte tänkt på. Det har inte varit aktuellt.

Margot menar att det är en fördel att kunna fokusera på sakfrågorna på det sätt hon jobbar nu, det skiljer sig från att verka inom partipolitiken.

– Jag har jättebra uppgifter och påverkar samhället, så jag är helt nöjd.

Tidigare i år blev hon projektdirektör på Svenska Postkodlotteriet.

– Jag har alltså ingen ledningsroll där. Hela tanken med Postkodlotteriet är att vinsten ska användas till bra saker och varje år delas en miljard kronor ut till olika frivilligorganisationer. Vi ansvarar för en kampanj där jag kan använda lotteriets kontakter och resurser till att slå ett slag för mångfald och tolerans.

Kampanjen drar igång ordentligt nu under hösten och innefattar opinionsbildning, att skapa mötesplatser och arbete, inte minst för ungdomar.

– Det kan handla om möten med nyanlända, eller utsatta i samhället. Det handlar om tolerans i den vidaste meningen – att visa att vi alla får det bättre av att leva i ett tolerant samhälle.

Margot säger att hon behöver ha något att göra för att må bra, och hennes uppdrag är många. Bland annat är hon styrelseordförande för Lunds universitet, hon arbetar för stiftelsen Global challenges foundation, som arbetar med klimatfrågor. Samtidigt är hon engagerad i ett tiotal ideella organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter.

– Sådant som man kan jobba med från hjärtat.

Hon är också verksam inom Edberginitiativet, som fått sitt namn efter Rolf Edberg – en känd miljökämpe och landshövding i Värmland 1967-77 – en person som Margot beundrar. Stiftelsen har sin bas i Karlstad och arbetar bland annat för att få fram beslutsunderlag för politiker inom klimatfrågor.

– Blir man miljömedveten så vill man dra sitt strå till stacken, men vi kommer inte att kunna sopsortera bort miljöfrågan, det krävs politiska beslut.

• Blir du inte matt inför den stora utmaningen?

– Lite mer cynisk har man blivit, särskilt efter klimatkonferensen i Köpenhamn. Men alla de stora utmaningarna – vår tids ödesfrågor – kräver att man tänker långsiktigt. Det gäller klimat, fattigdom, vattenförsörjning, det handlar om flera generationers arbete.

Men Margot menar att vårt nuvarande samhällssystem går åt andra hållet, och att vårt tålamod med politiker blir allt mindre.

– Ingen orkar tänka ens tio år framåt, där någonstans går en gräns och vad som händer sen vill ingen ta ansvar för. Men man kan inte vara ängslig och oroa sig för opinionssiffrorna inför nästa val. Jag tror att människor längtar efter en debatt om ideal och värderingar, om vilken framtid och samhälle vi vill ha.

Margot tror på politikens möjligheter, det märks. Men den sittande regeringen verkar hon inte ha så mycket förtroende för.

– Vi behöver reformer som motverkar de stora klyftorna i samhället och för människor samman. Den nuvarande regeringen har ingen sådan agenda, den är extremt marknadstänkande. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om de till och med gett sig på allemansrätten, säger Margot.

Hon menar att om det bara är pengarna som styr en verksamhet istället för att man ser till kvalitén, då är vi illa ute.

– Ett sådant samhälle är inte gott att leva i. Se på privatiseringen av skolorna till exempel, det är ett stort haveri.

• Står socialdemokratin för de förändringar som behövs?

– Ja, det är ju deras grund. Det är den politik de måste driva i opposition.

Margot har själv inga partipolitiska uppdrag längre, men hon har kontakt med partiet och ger dem sitt stöd.

– Jag litar på Stefan Löfven och tror att han kommer att göra ett bra jobb i valrörelsen.

I biografin Margot som kom ut i slutet av 2012, skriver författaren Bengt Ohlsson att han blir stolt över att vara svensk efter att ha sett henne vid ett internationellt möte. Margot själv tror att Sverige har stor respekt ute i världen – mycket tack vare vårt bistånd till andra länder – men tycker att det är viktigt hur vi positionerar oss.

– Vår utrikesminister har till exempel aldrig sagt ett ord om sexuellt våld. En utrikesminister kan spela stor roll, se bara på hans brittiske kollega William Hague. Där har vi kanske missat några chanser att förändra världen.

Hon menar att det finns mycket att göra och efterlyser civilkurage och mod hos människor. Inom politiken måste man våga säga emot och inte tänka för mycket på opinionssiffror.

– Det är så populisterna får luft under vingarna och Sverigedemokraterna får det att se ut som att de vågar prata om saker och ting som ingen annan gör. Man måste ta debatten och man måste vara tydlig!

Margot Wallström är djupt bekymrad över Sverigedemokraternas framgångar och andra partier som öppet hävdar nazistiska åsikter. Hon berättar om ett möte med den kristdemokratiske Jerzy Einhorn, som flytt till Sverige efter andra världskriget. Han och hans klasskamrater i Polen såg hur ungnazister marscherade utanför klassrummet, men de sa till varandra: ”De är ju så få”. Jerzy var en av de få polska judar som överlevde förintelsen.

• Hur ska samhället bemöta främlingsfientlighet?

– Det handlar om just mötet, när man träffat någon och hört deras historia så får man en större förståelse. Vi har ett fantasilöst mottagande av nyanlända invandrare, det behövs mer hjärta i det. Det är inte lätt, men vi måste få det att fungera för det påverkar oss alla. Om de till exempel får en chans att möta en kontaktfamilj så tjänar alla på det. Det är så här Sverige ser ut nu, 15 procent av invånarna är födda någon annanstans, det finns bara en väg: framåt.

Margot Wallström är full av hopp och tro. På frågan vad som ger henne hopp och inspiration, svarar hon utan tvekan:

– Unga människor! De kan inte bara ge upp framtiden, men vi måste hjälpa dem att förverkliga sina drömmar. Dessutom finns det en styrka i ett samhälle med mångfald, det föder framgång, tror jag. Om vi förmår att utnyttja den.

När intervjun är över sätter sig Margot på cykeln för att bege sig hemåt. Bakom henne är himlen mörk av moln.

– Nej, jag tror inte att det blir något regn, säger hon glatt, vinkar och cyklar iväg.