Egentligen var serien Längtan efter barn över (för den här gången åtminstone) men så hörde Calle Boman i Forshaga av sig och berättade att han var en spermielös pappa.
– Som oftast när ämnet berörs är det inga killar som vågar ställa upp, det finns en skam och ett tabu där, konstaterar han.
För Calle har det aldrig varit så, trots chocken som uppstod när han fick resultatet från spermaprovet för tio år sedan. Han och Emma hade försökt bli gravida i några månader utan att lyckas. Emma, som alltid vetat att hennes egen mamma haft svårt att bli med barn, ville kolla upp dem båda ganska tidigt, medan Calle tänkte ”det är lugnt, det kan ju ta lite tid ibland bara”.
Men provet visade alltså att han inte hade några spermier alls.
– Jag minns min reaktion tydligt, jag blev väldigt ledsen. Skulle vi inte få några barn nu? Man måste nog bryta ihop först, men efter det var både jag och Emma väldigt snabba med att tänka ”nu funkar inte det här, hur gör vi då?”. Det är först på senare tid jag insett att det faktiskt tagit några år att bearbeta det hela.
Emma inflikar att det går att bli förälder på många sätt och att just den biologiska aspekten inte kändes viktigast. Därför bestämde de sig för adoption och gick igenom en, vad Calle beskriver som asjobbig, adoptionsprocess med enorm pappersexersis och påfrestande intervjuer. När de blivit godkända ställde de sig i kö till Thailand.
Åren gick utan att de kunde få besked om tidpunkt för adoptionen.
– Det enda vi fick höra var ”det tar nog några år till”. Slutligen blir man halvt psykotisk av att vänta, det är allt livet kretsar runt. Vi väntade på barn så vi kunde börja leva. Under tiden var jag så trött att jag mest sov när jag var hemma, berättar Calle.
Av den anledningen började han fundera mer och mer på provrörsbefruktning med hjälp av spermier från en okänd donator. Om Emma blev gravid skulle det dessutom innebära att de inte behövde missa barnets första år, som vid adoption.
– Först hade jag tänkt att det var tydligare om ingen av oss var biologisk förälder. Sedan kände jag att vad spelar det för roll? Många polare och släktingar till oss har någon de kallar mamma eller pappa som inte är biologisk, påpekar Calle.
Hustrun var dock så inställd på adoption att det tog tid för henne att bearbeta tanken på donation.
– Det tog nog ett år av diskussioner. Jag hade ju helt släppt tanken på att bli gravid och så behövde jag plötsligt tänka om. Det som avgjorde saken var att adoptionen tog så fruktansvärt lång tid.
De gjorde IVF (provrörsbefruktning) i Örebro och lyckades på andra försöket. För fem år sedan föddes sonen John Henry. Då hade det hunnit gå fem år sedan de började försöka bli föräldrar.
Makarna har hela tiden varit öppna med hur sonen kom till. Medan de fortfarande stod i adoptionskö medverkade Calle i Aftonbladet och Amelia för att prata om spermielösheten.
– Oftast tror folk att jag skämtar när jag säger att jag inte har några spermier. De blir lite chockade över att jag är så rakt på. En del hör dåligt, andra ser dåligt. Jag är spermielös och förstår inte varför det skulle vara något att skämmas för. Det har väl med manligheten att göra för många, vilket jag tycker är fjantigt. Jag ser mig som högst manlig ändå!
Han nämner den kvinnliga bekanta som en gång frågade om inte Emma var arg på honom.
– Kanske hade det varit annorlunda om Emma reagerat på samma sätt som vår bekanta, men hon har aldrig sett det som mitt problem, utan vårt problem. Vi har aldrig haft några konflikter eller tveksamheter i vår relation på grund av det här.
De har varit noga med att sonen inte ska kunna minnas ett ögonblick där han fick veta att Calle inte var hans biologiska pappa. Därför har de från starten berättat en liten saga om att man kan få barn på olika sätt. Vissa pappor har inte några bebisfrön och kan då få hjälp med det på sjukhuset.
– Varje gång är vi noga med att säga hur glada vi är över att jag inte hade några bebisfrön. Det var ju därför vi fick John och han är bäst. Med facit i hand hade jag inte velat göra någonting annorlunda, säger Calle.
