Numera har Erica Henriksson, 22, både ett riktigt hem och en riktig familj. När hon kom till familjen Eklund i Karlstad för sex år sedan var hon en kaxig tonåring med taggarna utåt som rökte, missbrukade alkohol, hade testat droger och skar sig i armarna. Hon litade inte på någon och hade slutat bry sig.

– Mitt liv var redan förstört, jag orkade inte hoppas mer. Jag var redan stämplad och kunde lika gärna fortsätta vara destruktiv. Det var det enda livet jag kände till, säger Erica.

Hon pendlar mellan känslorna under intervjun. Den kaxiga Erica känns så avlägsen att hon inte kan låta bli att skratta när hon beskriver henne. Samtidigt brottas Erica med många demoner än i dag. Smärtan finns fortfarande där, om än inte lika överhängande. Hon kämpar mot social fobi och psykisk ohälsa.

Men Erica vägrar skämmas och framförallt vägrar hon stå och se på när andra barn far illa.

– Jag håller på med en bok om min uppväxt och vill ut och föreläsa. För mig är det viktigt att visa att livet kan bli bra, hur nattsvart det än ser ut.

Erica kom till sin första fosterfamilj som ettåring. Hennes biologiska pappa är numera död men mamman har alltid funnits med i periferin. Ibland hörde hon inte av sig på flera månader, sedan dök hon plötsligt upp.

Uppväxten kantades av rädsla, magont och desperata böner till en högre makt.

På sin blogg beskriver Erica hur hon förgäves väntat på sin drogmissbrukande mamma på födelsedagar och hur mamman ”lånat” saker som aldrig kommit tillbaka.

Någon trygghet i fosterhemmet fanns inte heller. Fostermamman var alkoholiserad.

– Vi bodde i ett stort hus och hade fina bilar. Men jag blev alltid illa behandlad. Skolan gick jättedåligt eftersom jag inte kunde fokusera eller tillåta mig att vara glad. Så fort jag kom hem visste jag ju att jag skulle må dåligt igen.

En gång gjorde fostermammans biologiska son en anmälan eftersom han såg att Erica for illa. Men Erica var rädd att behöva flytta till ett nytt fosterhem, så när socialtjänsten dök upp förnekade hon att fostermamman drack. Socialen hörde aldrig mer av sig.

I 14-årsåldern började Erica ty sig allt mer till sin biologiska mamma.

– Jag kände mig trygg bland alkohol och droger. Hon köpte ut åt mig och jag tyckte att jag passade in med henne, berättar Erica.

Allt förändrades när Erica hamnade på ett behandlingshem. Hon var visserligen inte intresserad av att sluta dricka då, men en lärare hade hjälpt henne att göra en egen anmälan mot fostermamman.

När Erica kom ut hamnade hon hos familjen Eklund istället.

Med tiden, när hon blev allt tryggare och insåg att den nya familjen inte tänkte sluta finnas där för henne, började hon sakta resa sig.

I dag är Erica full av framtidstro. För ett par år sedan lyckades hon ta studenten, något hon aldrig trodde skulle kunna hända. Hon har slutat dricka, fått hjälp med den psykiska ohälsan och börjat jobba inom hotellbranschen. Några stora intressen är att skriva, baka och ta hand om familjens berner sennen-valp Freja. Bästa kompisen är jämngamla fostersystern Lollo, och lilla guddottern Julia ligger henne förstås varmt om hjärtat.

På julafton för fyra år sedan bröt Erica kontakten med sin biologiska mamma och släkt helt.

– Jag hade köpt med mig julklappar och åkte hem till mamma. Ingen hade köpt något till mig. Det enda de gjorde var att trycka ner mig. Då fick jag nog.

Skulle hon möta någon av dem på stan går hon helt sonika bara förbi.

– I dag vet jag vad riktig kärlek är. Viktigast för mig är att ge hopp till andra barn. Därför tänker jag berätta min historia gång på gång.